13 juni 2025
Historien om hur vi lyckades få Lyckeborg.
Det var rätt jobbigt när vi skulle köpa Lyckeborg. Först blev vi övertalade att låna pengar av en släkting. Denne sa att samma avtal skulle gälla som med ett par andra släktingar.
Det kändes helt hopplöst att på något annat vis få köpa huset, så tillslut gick jag med på det. Mot mitt bättre vetande. Någon taskig typ la ett rätt högt bud över vad vi lagt och det kändes då helt kört.
Först frågade vi den som lovat oss få låna, men 25tkr mer var helt omöjligt för den att låna ut till. Vi frågade andra släktingar, men ingen hade de pengarna ens för ett kort lån. Enda möjligheten blev att sälja den rätt nya BMW'n maken sparat så länge till. För halva priset. 😩
Men nu hade vi råd och vi blev ju lovade inför lånet att aldrig behöva betala tbx, då de andra inte heller behövde det. Det var inte det enda löftet, så det lät ju tryggt och bra. Och samma avtal skulle vi få! Men så blev det inte.
En vecka ungefär efter vi flyttade in i vårt föralltidhem så krävdes lånet tbx. Vi fick oxå veta att denne lånat ut 100tkr till en annan precis efter vi fått sälja bilen till förlust så då fanns det plötsligt pengar. Det var tydligt att det fanns pengar lite här och var att låna, men inte när vi frågat, så det var till oss det inte fanns?
Det är konstigt hur mkt jag och maken genom åren kunnat hjälpa andra och lånat ut och gett bort, men den karman verkar ju inte direkt komma tbx i första taget, när vi står på bar backe efter lurats av det mesta. Men vem sa att den här världen är rättvis? Det är en skitvärld. 😆
Det jobbiga var att bara ett år innan hade jag förlorat mitt föralltidhem i Uråsa, så när jag precis efter inflytt började jagas om att återbetala ett lån vi lovats aldrig behövde betalas tbx var det en direkt retraumatisering av mitt stora sår.
Inte kändes det så mycket bättre för maken, som förlorat sitt förra hem efter han investerat 4 år av renoveringar och hårt arbete på det! Vi kan säga att vi mådde skit av dessa konstanta krav på att ordna fram pengarna så snart som möjligt.
Jag hade varnat maken för att det kunde komma nått skit av det här slaget, men han trodde väl jag överdrev. Det gjorde jag inte. Dessutom visade det sig att det som sagts om de andras lån inte heller stämde. Inte på nån punkt.
Så kravet på återbetalning blev sen ett moln över våra huvuden och jag mådde rätt dåligt av detta ett bra tag. Vi försökte få sålt en liten stuga när covidhysterin bröt ut och maken förlorade jobbet. Men det gick inte alls och sen fick han ett nytt jobb.
Enda bra var att en del ändå efterskänktes tillslut av lånet, samtidigt som det lånades ut samma summa vi har kvar till en, så vi slapp oroa oss för den biten. Den andra har väl fortfarande inget avtal, men bara vi slipper bli hemlösa bryr jag mig inte om vad denne lånat eller inte.
Jag berättar det här för detta är faktiskt ett sätt som är rätt vanligt att de som gillar att sitta som spindeln i nätet och agera som duktiga håller på. Så de lovar en massa de sen inte håller och kan plötsligt backa på löften, som kan orsaka riktigt mycket elände. Nån empati för andras mående finns inte.
Hur kan jag säga så? Nja, nån som inte ens orkar komma ihåg stora händelser i en närståendes liv bryr sig nog inte särskilt mycket. Speciellt inte om den kan häva ur sig att den inte bryr sig om man dött, när man påminner om nått den hört jättemånga gånger talas om, där ens liv var hotat och man överlevde mot alla odds.
Eller när den berättar om en annan kvinnas tre missfall och man förvånat säger att man inte visste att hon oxå haft 3 missfall och vederbörande häver ut sig att jag aldrig haft nått missfall. WTF!?!
Denne vet mycket väl om alla mina missfall. Ett började t o m när jag hälsade på och denne hade skrattat bort det med att det inte var det. Sen förlorade jag barnet, så var är detta barn nu? Om det inte blev en heffaklump?
Jag har ju berättat att min heffaklump ligger begravd i hemmet jag förlorade i Uråsa. Men ingenting om mig verkar existera. Som om jag var overklig, en skugga, osynlig. Märklig känsla det där. Hörs det ens om jag skriker? Kanske inte. Hursomhaver, rädslan att förlora mitt hem har släppt tillslut.
Så det var inte lugna gatan att få Lyckeborg. Det triggade igen förlusten av Lyckebo i Uråsa. Att jag blev lovad av samma person att låna pengar tills jag fick pengarna för skogen och sen backade vederbörande på lånelöftet och sa till mig att gå vidare. Pengarna lånades ut till nån annan fick jag veta.
Jag hade försökt få denne att fatta att jag förlorar mina barn då, speciellt den yngsta, och det gjorde jag. Hon tror att jag vägrade köpa Lyckebo! Nej, jag hade lånelöfte som bröts och sen nekade exet låta mig köpa när jag fick pengarna från skogen.
Jag skulle släppa mitt hem och mina barn och det var inte den enda som tyckte det. Som om jag var tramsig som ville ha mitt hem, min trädgård, alla växter jag just planterat och alla gångar med stenkanter jag precis färdigställt.
Allt arbete all kärlek jag lagt ner var alltså inget värt. Och det var mina barns barndomshem och min yngsta bodde kvar där. Inget av det hade nått värde. Varför? Måste bero på att jag är genomskinlig. Oviktig. Dum i huvudet för jag tror människor är lika värda för så är det inte. Vissa räknas inte alls.
Därför det var så jobbigt med att få Lyckeborg och alla krav som pepprades på en att trolla fram pengarna. Drömmen var att få lillan dit, att hon skulle tillslut vara hos mig igen, att detta skulle bli ett nytt bättre Lyckebo. Men istället vände igen välgöraren sig emot mig och försökte rycka undan benen på mig.
Tänk på att denne lovat att om vi tog lånet skulle vi inte behöva betala tbx. Sen så snart vi flyttat in krävdes vi på hela summan. Tjatades på att sälja en stuga jag investerat skogspengarna i för att inte förlora dem med till den som blåst mig på allt annat.
Att sälja den då när det krävdes hade gjort en jätteförlust då värdet nu ligger 3 gånger det nån budade. Det beror på att Lantmäteriet nu är klara med tomterna och fastigheten har fått ett taxeringsvärde av Skatteverket.
När jag köpte det var det för ca hälften av vad du kan få nu och det var bara ett år innan jag blev tjatad på att sälja. Enda budet var på 300tkr och då hade jag köpt det för 450tkr och av priset skulle mäklaren ha 50tkr. Dvs jag skulle på ett år förlora 200tkr till efter allt jag förlorat.
Dessutom skulle allt övrigt betalas tbx till nån som lovat att jag inte behövde betala tbx! Så hela grejen med stuginvesteringen skulle gå om intet och då jag varit sjuk så länge efter jag flyttade till Lyckebo har jag inte ens nån pension direkt.
Hela det här är som ett konstant attackerade mot varje försök att överleva, så när denne ombytlige långivare sa för nått år sen att den inte brydde sig om jag dog så tror jag på den. När nån vet hur nån annan har det, vad som hänt, och ändå underminerar på flit så bryr man sig verkligen inte.
Nu är det så att varken jag eller maken oroar oss så mycket. Dessa jobbiga typer kan försöka jävlas med en om det får dem att känna sig mäktiga, men vad kan de göra egentligen? Oftast är det bara för att få uppmärksamhet och ren självupptagenhet bakom alltihop. Så sitter man lugnt och ignorerar går det nog bra. 🥰
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar