Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

onsdag 24 november 2021

 

JÄKLAR VAD JAG BLEV RÖRD!!!!

💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚





För en tid sen hade jag turen att se mamma häst med sin unge, sk sto med föl, rymma i full kareta ut från gården mitt emot. Tur jag satt där och fixa födelsedagssida till en av mina älsklingar. Så då såg jag rymlingarna. Sen funkade allt som ett klockverk. Hästarna galopperade upprymda bort till möbelfabriken. Inte för de ville ha några möbler, utan nog mest för de faktiskt har ett jättestall där och då givetvis hästar. Jag galopperade i min tur hem till grannen mitt emot, ruskade upp hans lugna dag. Väl det var gjort, anmälan om rymning, vände jag hem, bara för att se paret nu i full kareta åt andra hållet. De dundrade förbi vårt hus, förbi gamla skolan och rätt ut i lövskogen ner mot Kråksjön. Tur, tänkte jag, för då är de säkra mot bilar. Men väl framme vid vårt staket ser jag att tokskallarna vänt tbx mot vägen, så jag springer snabbt ner mot korsningen och ställer mig, så jag kan få dem lugna och gå hem.
Kan tillägga att jag har både ko- och hästskräck. Ett ögonblick hinner jag tänka den tanken att nu måste jag stå UTAN staket precis intill där de kommer dundrande, men slår snabbt undan rädslan. Nu gäller det en MOR och ett BARN och de måste räddas undan bilarna, som nu hörs brumma åt Bondeskog-hållet. När paret kommer närmare känner jag hur vi får kontakt, mamman och jag, och hon ser lugnare ut. Hon kanske minns det hemska åskvädret för några månader sen och minns min röst? Då var hon rejält uppskakad. Djur är kloka på det viset. De vet vem som vill dem väl. Jag märker hur stot lugnar sig något när hon rusar förbi och hon liksom börjar stanna av mindre skärrad. Bilarna har nu nått oss, men föraren i första bilen fattar och stannar precis framför infarten till hästgården. Rätt perfekt faktiskt! Mamma häst fattar vinken och börjar nu rätt lugnt lunka hem igen, tryggt bort från trafiken. Oj, vad skönt det kändes att ha fått hjälpa till med detta. Att NÅN behövde min hjälp. Jag ser hur grannen kommer ut lagom tills rymlingarna är tillbaks vid stallarna och hur han lätt får tag i dem och kan leda dem i säkerhet.
Så igår när jag hämtar posten får jag det här! De vet ju bara att jag varnade om rymningen, inget mer, och för det lilla får jag en smaskig choklad. Det värmde mitt hjärta och ärligen, efter allt elakt jag fått utstå från andra, gav det mig tårar. Den sort när du blir rörd av kärleken som vi människor har mellan varandra, när vi bryr oss. För likaväl som man bryr sig om sin egen familj, och främst då sina barn och barnbarn, som man skulle kunna dö för, så känns det naturligt att hjälpa till när man ser även totala främlingar i nöd. Kan man inte känna det bandet och allt bara handlar om ens egen vinning, då är det illa ställt. Eller om man inte uppskattar andras hjälp och villighet att ställa upp. Det är kallt. Känslokallt. Så kanske därför jag blev så rörd, för att några jag knappt känner kunde uppskatta en sån liten sak, att jag sa till, när allt jag gjort i nästan hela mitt vuxna liv var skit under skorna. Att få den här kärleksfulla gesten, fick mig att känna mig SOM EN MÄNNISKA, som nån som hade ETT VÄRDE. Nått jag knappt minns hur det kändes innan.
Hur illa det var ställt på den fronten innan har blivit allt tydligare sen jag mötte min nye man. Han visar glädje, tacksamhet, när jag gör nått litet, nått jag gjorde varje dag, i årtionden, utan minsta feedback. Likgiltighet var bemötandet då, förr, i mitt tidigare liv. Och jag var osynlig. Allt jag gjorde var egentligen inte på riktigt. Klart jag lät, pratade, men min röst hördes inte. Den var endast störande och jag var enkom en irritation. Det enda som märktes var om jag inte gjort nått eller gick ivägen på nått sätt, var störande. Negativt bemötande, kärlekslöst. Tyvärr så duger man inte på något vis i en sån miljö och man krymper. Klart att alla de som VALT att leva i den energin än idag inte mår bra!
Ja, de har valt det. Oavsett hur man blir indragen i ett sånt svart hål så väljer man. Jag bad dem alla att komma in i den energin av värma och positiv uppskattning jag strävar att nå. Ju längre tid ifrån det mörkret, ju tydligare blir dess sjukhet. Hur saker förvrängs till sin motsats, hur nedvärderingen, själva FÖRNEKELSEN, förruttnar all sann glädje och därmed stjäl livskraften, kärleken, styrkan från alla som sugits in i detta mörker. En energi av OFFER och kränkthet, där du ska skämmas för ingenting. Jo, för saker som är naturliga, din mänskliga rättighet. Som att försöka överleva efter du blivit utsatt för ett brott. Hur du med knappt nått stöd från nån människa i din närhet måste klara dig igenom att ha förlorat hela din trygghet, ditt hem, allt du kämpat för och byggt upp, i ett enda svep. Sviken av dem som var din "familj" utan du gjort nått fel.
Ouppskattad och bortkastad som skit på vägen efter allt du gett, av din tid, arbete, kärlek och även de pengar, som faktiskt var dina, eller mina i det här fallet. Min ÅLDERSPENSION, min framtid och enda räddning, jag generöst delat med mig av för att liksom garantera mig en plats inför sista delen av mitt liv. Ingenting av allt det jag gjorde betydde sen nått. Som ingenting du gjort är bra nog. Det finns ett uttryck här som stämmer så bra in. You can't do right for doing wrong, they can't do wrong for doing right. Ja, för jag fick aldrig några pengar tillbaka. Enligt lagen ska makar DELA inkomsterna lika. Aldrig hänt förrän jag för andra gången i mitt liv fick en partner. Vilken jävla skillnad!!!
Man blir helt klart påmålad samma färg som den man lever med, så därför jag är en massa konstigt som inte är jag, enligt alla som lever kvar i mörkret. De känner inte mig, helt klart. De pratar en massa underligheter, som INTE handlar om mig. Att jag ska fatta jag är den skit de utmålar. NEJ NEJ NEJ!!!!! Det där är inte jag. Och nu förstår jag ERA elakheter, dåliga uppföranden. För ni TROR jag är den skit, som skitmänniskan påmålat mig, medan denne tog mina egenskaper till sina. Stal halva mitt ljus och smetade på mig halva sitt mörker. Detta kallas GASLIGHTING, när man påluras en falsk verklighet, en förvriden sjuk sån.
Tur jag är stark i grunden, kommer från ett solitt hem, med en oerhört stark samhörighetskänsla. Det gjorde att jag visste vem jag var och därför tog jag inte till mig allt strunt genom åren. Jag försvarade mig själv med ord och insikt. Därför LEVER jag än. Min ersättare, som hux flux skulle ta min plats och utan mitt medgivande flyttades in i mitt hus direkt efter skilsmässan, hon klarade bara 19 månader av besvikelser. Hon dog i vad som tillskrivs "självmord". Vi hann bli nära vänner och pratade jättemycket, medan hon pumpade mig på info om hur "jobbet" skulle göras. Jag var då sparkad och syftet verkar ha varit att jag skulle skola in min ersättare, precis som i vilket jobb somhelst. Hon verkligen gick in för att duga. Att vara partner är inget jobb, det ska vara gemenskap och kärlek. Inte rövslickande och fjäsk för en dryg boss. Det var rätt komiskt hur han spelade snickare, duktig i hushållet och andra pajastrick för att övertyga henne om hans förträfflighet, samtidigt som hon gjorde likadant. De förtjänade varandra, tyckte jag, men efter att fått veta hon ljugit om sitt intresse för trädgårdsarbete ändrade jag mig och insåg jag måste köpa ut mitt hem, annars blir ALLTING jag slitit med och älskat förstört. Min FAMILJ var då hotad.
Så blev det efter paret gjorde sitt brott mot mig. De kastade ut mig på gatan. Finns ingen juridisk grund att kasta ut en ägare före en annan före bodelningen. Man ska FRIVILLIGT komma överens om vem som ska flytta och detta hade ALDRIG kommit upp än. Tvärtom var jag påtryckt att betala för en stor investering till i fastigheten. Och jo, jag höll på att bli blåst på att betala hela skiten och 100k till. Idag vet jag det. VET. 60k max kan arbetet kostat, så om jag var beordrad att betala HÄLFTEN hur kan det bli 60k? Och 100k för en grej som kostar max 25 jävla kronor!?! Va fan?!?!?! Så många hundratusentals kronor jag förlorat såhär, från början. Så godtrogen!!!!
Därför han tagit in den här kvinnan i huset efter skilsmässan. För att vara två mot en. Sen hjärntvättade han alla att hennes rättigheter som "hyresgäst" stod över min som faktiskt ÄGARE. Nån som faktiskt investerat en stor del av mitt miljonarv i fastigheten. Jag blev utkastad UTAN EN KRONA. Rätt upp och ner en sen kväll säger han till mig att jag måste åka därifrån och ALDRIG komma tillbaka. Det var den 26 oktober 2018. Efter varit hans tjänstejon i 31 år fick jag utan uppsägning sparken. Han hade inte den rätten. Det var ett brott, så jag vägrade gå. Det var MITT HUS och min familj, mina två yngsta barn, stod ännu skrivna där. Jag var den som 99% tagit hand om hemmet, helt skött trädgården, bott där dag och natt, skött om alla barnen och barnbarnet där. JAG VAR KÄRNAN I FAMILJEN!!! JAG!!!! Han och framförallt den främmande kvinnan var inte det. Han var på jobbet nästan jämt, eller iallafall påstod det. Han satt år ut och år in bara i soffan och fes, när han väl var hemma. Utom om gäster kom. Då tog han plats som the chef, kocken, och låtsades vara kung. Disken var min. Han hittade aldrig kartan ner till tvättstugan, visste inte vad en dammsugare eller sopborste var till för. Han satt bara där, i soffan, och skräpade 99% av tiden hemma.
Han, ensam, åkte på världen-runt resor, sk bonusresor han fick från jobbet. Då spenderades det och stora skulder växte. Det fanns alltid så mycket skulder MINA PENGAR jag sparat, fått av min familj, måste täcka upp för. Det fanns faktiskt EN som såg igenom detta, då när jag blev utsatt för brottet, blev utslängd. Min ängel. Även män kan vara änglar. En ung man, som föddes utan att en enda värk kändes. Aldrig hänt med de andra, så jag förstod redan då på förlossningen att han var en ängel. Han räddade mig då, min fina pojke. När jag två dagar efter jag var egentligen beordrad att lämna allt, tvingades ändå fly, så fick jag min trygghet hos honom. Han tog hand om mig när jag var helt chockskadad av vad jag utsatts för.
Mot deras vilja, de som tog brottslingarnas parti, polisanmälde jag saken. Jag har en FB-vän som är gammal polis och jobbat med utsatta kvinnor och HAN sa till mig att det som dessa två individer gjorde mot mig VAR ETT BROTT. Tacka fan att det då är ett brott och de då stöttar en brottsling. Klart att de som är på brottslingens sida ALDRIG kommer värdera den som de hjälpt till att göra illa. Såna kommer bara se dina fel, saker så orättvisa, rubbade, att du aldrig kan bli bra nog. Aldrig! Hur mycket jag än hjälpt till, gett av min kärlek, min tid, min ork hur dåligt jag än mått, och även osjälviskt gett av alla pengar jag haft, så kan jag aldrig bli sedd för det, utan endast via brottslingens snedvridna spegel, så länge de tror gott är ont, och ont är gott. Alltså, så länge de som valt brottslingens sida är på hans sida så kommer de nedvärdera och skuldbelägga mig.
De kommer aldrig bekräfta MINA UPPLEVELSER. Ungefär såsom alla brottsoffer ser när det blir en intressekonflikt mellan deras väl och ve och att hålla sig väl med nån skitmänniska, som gjort illa på riktigt. En viss liten procent kommer aktivt helt stötta brottslingen. De kommer HELT klandra den utsatta. De flesta kommer indirekt stötta genom att vara neutrala, dvs ignorera brottet. De kommer smeta halva av all skit på den som inte gjort ett skit av den skiten. En liten del av människor är änglar på jorden. De ser sanningen och de känner med hjärtat. De kanske inte har stora ord eller agerar ut, men de kommer aldrig lägga skulden på DEN OSKYLDIGA.
Berättelsen är ju mycket längre och så många fel och konstigheter de lurade in i slukhålets käftar tror och anklagar mig för, men det spelar ingen roll. De har valt att hjälpa till att såra mig, behandla mig som en brottsling, som om jag, den utsatta, är den som konstant måste försvara mig från en massa absurditeter. De har valt att blunda för övergreppen som om allt sjukt som hänt mig aldrig hänt. De bryr sig inte. De vill inte ens veta. De bryr sig bara om hur dåligt de mår och att anklaga mig för det. De bryr sig om att tycka synd om sig själva och hur lite hjälp de får, för att sen neka min hjälp, samtidigt som de anklagar mig för att vara självisk och inte hjälpa till. MOMENT 22. Galenskap.
Jag får inte hjälpa, jag har ju sen 5 år blivit beordrad att hålla mig borta, och sen varje gång jag erbjuder hjälp får jag höra att jag inte duger, samtidigt som jag är den som sviker och inte ställer upp. Lika snurrigt som EXORCISTEN och mina erbjudanden om hjälp vänds upp och ner. Hur kan man både vägra hjälpa och förvägras hjälpa i samma stund? Mörker är förvirrat. Ja, du ser inte klart då. Tänd en lampa, det blir ljust, och du ser. Man blir psyksjuk av att lita på en lögnare, en falsk orm. Man mår dåligt då. Själen VET man gör fel. När man behandlar andra, som gjort rätt, gott, varit ärliga, med den respekt och kärlek de förtjänar, då mår man bra.
Så klart jag ser och förstår att de jag älskar så mycket lider av hur de betett sig, sina val att ignorera mig och de brott jag utsatts för. De valde den LÄTTA VÄGEN i tron att might make right. Jag kastade inte ut nån. Inte ens den sk "hyresgästen", som utan mitt medgivande eller AVTAL med mig då bott ett år i mitt hus. Jag gav henne god tid att hitta annat. De som borde, allihop, skydda mig via sin lojalitet och stöd svek mig. Allihop i slutändan, för grupptryck funkar. En ensam orkar sällan stå upp för sanningen när lögnaren har så starkt stöd. Men det var en liten sak, en som jag är säker på ännu finns medvetenhet om. Att veta nått är avgörande. Att du VET du blev rädd, feg. Att du inte klandrar den du svek. De som köpt in i lögnerna, projektionerna, de ser jag ju är fulla av förvirring. De mår DÅLIGT av att ha mig i sina liv, för deras själar vet vad de gjort. De har alla erkänt nån gång till mig. De vet, så nu försöker de lura sig själva att jag inte är jag, att jag förtjänar BAJS. Men det gör jag inte. Hur de än försöker övertyga mig om att jag är den där elaka skiten de behöver få mig till så är det inte jag.
Åh, visst. De får mig att känna mig som skit. Men det är denna brottslings egen skit. Skiten vet vad skiten gjort mot mig, sina handlingar, sina hemligheter, sina lögner. Skiten vet hur skiten utnyttjade mig, min kärlek, omtanke, empati, resurser, pengar, arbete, organ, tillit och mitt förtroende för egna syften. Skiten vet vad han gjorde. 🤮
Så DÄRFÖR alla tecken från vem som, främlingar, betyder så mycket. Medmänsklighet, kärleksfulla små gester, änglar var de än finns, blir vattendroppar i öknen. Att få detta igår, när jag mådde så dåligt, det var GULD. 💛💛💛
Efter sen hemkomst från stugan i norr och en sömnlös natt till fick jag en fruktansvärd insikt att ingenting ändrat sig. Att JAG ännu är nollad, dvs någon annan jag inte känner, så den jag är syns inte. Jag kastades pga en feltryckning tbx in i den hemska energi jag blev tvingad att leva i under nästan hela mitt liv. Precis när jag direkt lyckades radera sanningen jag skrivit, tänkte jag att det var likabra att den ändå verkat kommit fram.
Jo, en lögn är en lögn. Bättre en grym sanning. För jag har redan lagt energi på en lögn i över 30 år. Dags att riva av plåstret och syna korten. Bara lägga upp allt på ett bord. Se faktan. Handlingar talar tydligare än ord. De som sviker en och väljer att såra en visar det i vardagen. De väljer att lita på nån blint och varken hör eller ser vem du är, vad du gör. Det är meningslöst att inbilla sig nått annat än det deras beteende visar. Skyddar de och ursäktar övergrepp, slätar över stöld och otrohet, men klankar på dig för att du kämpat dig upp från dödsskuggans dal... Tja, då spelar inget du gör nån roll. Inget du gör kommer vara bra nog. Inget den de stöttar kan göra något dåligt nog. Du duger ändå inte och argumenten kommer aldrig vara logiska. Du kommer igen och igen få slåss mot väderkvarnar, spöken, och bli bitter över hur de värsta, sjuka handlingar blir ursäktade hos den oantastlige. Eller än värre, det är egentligen ditt fel!
Att bli behandlad NEUTRALT, som vem som, är ett sånt mål jag haft hela mitt liv. Neutralt är inte likgiltighet, det är UTAN negativitet. Att höra nån säga att jag är LIKA BRA som vem som, likställd, har alltid gjort mig glad. Då existerar jag och får ta plats. Jag räknas då, får synas, höras och mina önskningar har värde. Efter 12 år inom skolsystemet och lika många år varit utanför, blyg och allmänt konstig, så därmed lättmobbad, så räckte det med att vara lika värd som alla andra för mig. Det gör det idag med. Att HA SAMMA RÄTT att finnas, få förtroenden, bli uppskattad.
Det är vad den här texten handlat om. Att jag får TÅRAR varje gång jag blir lika värderad som vem som. När jag inte blir illa behandlad. Då gråter jag av tacksamhet. Så detta tack från grannarna kom perfekt. Just när jag tvingats inse, igen, hur illa jag blir behandlad av de jag nästan förlorat livet för, igen och igen. De jag villigt gett mitt liv för. Och jag förstår, intellektuellt, att MITT LIV har lika mycket värde som vem som. Ja, som deras, mina älsklingars, även om jag tycker de är mer värda än mig. Att jag förtjänar erkännande, inte lögner och tvistade anklagelser för saker som saknar betydelse egentligen. Småsaker jag inte kunnat lösa pga rent praktiskt omöjlighet. Alltid detta för att ursäkta sina uppförande emot mig.
Anklagad för jag blev bortjagad, tvingades ta ett jobb, fick bo i månader i kyla utan vatten, inte hade dator, inga fotoalbum och då inte kunnat TROLLA MED KNÄNA. Likställd med aset som bodde kvar i mitt hus, hade kvar sitt kontorsjobb, hade värme och vatten, datorer och kopiatorer, mina fotoalbum och ändå var för självisk att göra ett skit. Alla dessa anklagelser jag får till svar varje gång jag velat finnas där, hjälpa, är ju orsakat av exakt det väsen de nu fjäskar för. De spelar således rätt in i händerna på denne mobbare, i detta spel att "ta allt ifrån mig". Allt som gör mig glad, får mig att vilja leva.
Varje människa, företeelse och ägodel, som kan orsaka min totala förintelse har blivit brickor i detta själviska spel. Hur blinda kan andra vara? Varenda punkt i den agendan har systematiskt prickats in. Det kunde fylla en bok. En bok om psykning, mind control och om traumabondning. Så oskyldigt på ytan, så grymt under. Likt hypnos ses inte ens det tydliga för de bortkollrade. De blir brickor i spelet. Jag vägrar använda mina älsklingar som spelbrickor. Vägrar spela detta sjuka spel. Ett riggat spel jag ändå aldrig kan vinna med de fluktuerande regler som jag ser gäller här. Inget jag gör är verkligt. Verkligheten spelar ingen roll. Efterhandskonstruktioner baserat på andras idéer gäller. Speciellt spelledarens.
Så jag lämnar spelet. De som vill leva i lögner, acceptera ren mobbning för skoj skull, får det. De kommer definitivt må dåligt, det är deras val och inget jag ens har ansvar för. Jag har, ärligen, bara ansvar för EN MÄNNISKA. Nån jag för länge ignorerat. MIG SJÄLV. De som tror annorlunda, tycker jag är dryg, självisk, lat, eller vad de valt att tro, har friheten att tycka vad fan de vill.
Mitt ansvar för mig själv är nått jag måste jobba på, för medan jag RÄDDADE LIVET på mig själv, var mitt mål hela tiden att komma på fötter och kunna ta hand om min familj igen. Som genom ett mirakel, eller snarare hjälp från andra, så hände det. När sen om min familj väljer bort mig och finner mig ovärdig, eller klankar mig för att jag kämpade mig upp ur avgrunden jag kastats ner i, säger mer om var och en av deras EMPATISKA FÖRMÅGA, än om mina handlingar.
Faktum är att om jag inte psykknäckts fullkomligt 99 hade jag orkat fullfölja skilsmässan då, när jag fått kännedom om affären, som lär ha startat 89. Men jag blev lurad, ljugen för och ljugen om, förtal spreds runt bland grannar och jag blev utstött. På så vis krossades min själ och jag lydde när lillan sa vad hon ville. Om det nu var hon och hon inte bara var språkrör? För en smart skit står inte för nått, utan använder andra som mänskliga sköldar, som får ta skott. Inget nån säger till dig, runt det aset, behöver vara deras egen idé. Jag vet själv. Han använde mig från dag ett som flygande apa, språkrör, gentemot hans far. Inget hans far säger behöver vara hans eget, när du kritiseras. Det kan vara sonens, hans frus, vem vet. Flygande apor vill ställa nått tillrätta, så i tron de hjälper står de framför "offret". Ibland är offret en gärningsman och du som tror du hjälper blir en del av en mobb. Så vem vet, kanske han påverkat barnet att böna mig om att stanna hos aset? Kanske inte.
Han träffade redan kärringar på chatfester vid det laget. Han gjorde det. Jag tog hand om barnen, djuren, trädgården och hemmet och grannarna ljög om hur jag rände runt med karlar. Lögner som hade sitt ursprung ur dens mun som faktiskt ränt runt med kärringar sen begynnelsen. Psykisk jävla misshandel. Per proxy. Han såg hur dåligt jag mådde av folks beteenden, djupa ogillanden, och hela tiden visste han VARFÖR. Hur sadistisk är man inte då? Jag mådde dåligt i många år, efter den upplevelsen, det hatet, utan att fatta varifrån det kom. Det kom från ormen i paradiset, giftet.
Och efter jag gav upp och stannade så blev allt bara värre. Mer dolt, men så mycket värre. Från utbränd BARA till förgiftad i hela kroppen. Var och hur låter jag vara osagt, men nån form av tungmetalls- förgiftning var det. Varje symtom de följande åren stämmer. Så mitt intresse för odling fortsatte i tron giftfri mat var lösningen. År av kamp för hälsa, för mina barn, att orka allt. Så mycket bättre om jag slängt ut ormen, som han ljög till folk 99 jag gjort, men TYVÄRR inte hade hjärta till.
Mitt fel? Snäll. Jag brydde mig mer om andras behov än mina. Så han fick ha flickvänner, kompisar, åka vart han ville. Jag inte. De som tror annat är lurade. Jag kämpade med att motivera, skriva hundratals jobbansökningar åt oss BÅDA, medan han helst hängde på puben. Hade jag INTE varit så jävla ANSVARSFULL hade jag ignorerat idioten där och då, på 80-talet redan. Men så luriga är parasiter att de får STARKA, ANSVARSFULLA människor att ta hand om dem. Tvärtemot deras eget väl och ve, vad de själva vill.
Jag som längtat efter livet och kärleken. Flytta hemifrån, leva mitt liv med en man jag var kär i. Längtat efter att alla skitår i skolan skulle ta slut, bara för att där och då, när jag knappt ens smakat på friheten, snärjas in och fängslas i samma bojor. Naivt trodde jag att det skulle ta slut snart, sen att bara jag stod ut skulle den där rätta känslan komma. Man vänjer sig.
En dag är det du lever normalt. Din längtan, drömmar, vad du ville bleknar och du resignerar. Det är då dessa har dig. Dessa parasiter. Det som finns är en illusion och när parasiten är klar med att suga allt ur dig är du antingen död fysiskt eller psykiskt. Som sagt, NU är jag egentligen fri. Men är jag? Psykisk misshandel per proxy. Jättekul. Alla andra inblandade skadas, parasiten myser. Så enkelt är det inte att bli av med dessa RINGORMAR. Alla man inte vill förlora måste inse sanningen och avgifta sig själva. Och bevisligen är giftet så beroendeframkallande att det har större värde än vad för näring jag kan tänkas erbjuda. Annars skulle inte behovet att fabricera anklagelser mot mig finnas, inte behovet att ursäkta vilken skit som helst ormen gör.
Mitt största brott, alla skyldiga envist hävdar, är och har alltid varit ORDET. Inte att jag gjort som de, sprungit runt och spritt illasinnade lögner, utan att jag vill berätta vad som faktiskt i VERKLIGHETEN hänt. Inte hitta på fabricerade händelser med ofta helt felaktiga förlopp, utan att berätta vad som hänt. Och för alla lögnare är det exakt just det de hatar mest. Tro inget annat. De kommer påstå till alla du ljuger, sprider förtal och ventilerar privata saker. Samtidigt som de i år och dar ljugit, spritt förtal och ventilerat privata saker.
Dvs dessa as får, återigen, göra vad fan de vill, medan du inte får göra nått de gör. Vad värre är, de får t ex springa runt i bygden och ljuga om dig med namn och allt, ansikte mot ansikte, där de drar de mest sjuka valser. Medan de skämmer dig för minsta lilla sak, hur sant och obetydligt det än är. Ja, du kan ju börja avslöja saker och faktiskt gå till botten med nått. Gissningsvis finns en bakomliggande rädsla att du ska betala tillbaka med samma ost. Om detta förstår varken de som hört sånt här förtal, men än mindre de som traumabondats att tro upp är ner och ner är upp.
ALLT detta är negativt, ruttet, och när nått är ruttet måste man först skära bort det döda, sen tvätta och desinfektera det infekterade området. Det döda är bortskuret och det infekterade hoppas och ber jag inte ruttnar det med. De måste desinfektera sig själva från detta. Se vad de gör, hur de tänker, vad de valt att tro på, hur de agerar. Det är deras jobb. Inte mitt. Jag gjorde mitt bästa att vara där för alla. En dag fick jag springa för livet, rädda mig själv. Den dagen jag måste ta ANSVAR för vad jag vill och vad jag behöver och förtjänar borde varit här för länge länge sen. Inget snack om saken.
Detta kort och chokladask blev då en symbol för detta. Att jag är VÄRD TACK. Jag är bra. Snäll är bra. Jag vill väl. Jag ställde upp. Jag jag jag jag. Min hemska synd att tro att JAG räknas likasom alla andra. Ja, där var den. Pang på!!!!

Birgitta - Magnolia Lane
💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚💚