Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

fredag 1 augusti 2014

Motvärn Eller Slaveri?

Förståelse för rätten till Suveränitet är centralt i Mannarätten, och dess centrala tema åskådliggörs i följande illustrationer:

MOTVÄRN: Kapaciteten att utföra arbete eller orsaka fysisk förändring; energi, styrka, fysisk kraft.

VÅLD: Det lagstridiga användandet av fysisk styrka i syfte att tvinga, framtvinga, spärra in eller hålla tillbaka.

MOTVÄRN: Agerande som är i harmoni med moral och Mannarätt, då den inte inkräktar på andras rättigheter.

VÅLD: Initiativ till tvingande handling som står i strid med moral och Mannarätt, då den inverkar på andras rättigheter och fria vilja.

MOTVÄRN: Agerande som man alltid har rätt att genomföra, för att tillvarata egna rättigheter och fria vilja.
Inkluderar aktivt motstånd mot våld.

VÅLD: Agerande som man aldrig har rätt att genomföra, då den strider mot andras rättigheter och fria vilja.

Skillnaden på att FÖRSVARA sin rätt och att TVINGA på andra sin vilja.
Vägen till Mannarätten är förståelsen om den mänskliga naturen och hur vördnad för skapelsen, i samklang med sökande efter den inneboende visheten, formar hur självständighet och suveränitet i själen byggs genom att förstå att allt är ett och att lagen byggs i denna insikt. 

Mannarättens uttryck Positiva manifestationer Negativa manifestationer Genererande kraft eller Polaritet

Initial manifestation
VÖRDNAD/KÄRLEK: Kunskap/visdom. (sökande sanningen)

FRUKTAN/RÄDSLA: Medvetet avfärdande av kunskap, eller avsaknad av sökande efter densamma.

Intern manifestation
VÖRDNAD/KÄRLEK: Suveränitet (intern monarki)

FRUKTAN/RÄDSLA: Förvirring (intern anarki)

Extern manifestation
VÖRDNAD/KÄRLEK: Frihet (extern anarki)

FRUKTAN/RÄDSLA: Kontroll (extern monarki)

Genererad manifestation
VÖRDNAD/KÄRLEK: Ordning / Godhet i agerande

FRUKTAN/RÄDSLA: Kaos / Ondska i agerande

Skillnaden på kunskapsbaserat agerande och dogmatiskt.
Den inneboende förståelsen för Mannarätten innebär den självklara rätten att vara sin egen skapelses ledsagare på alla plan, och i Mannarättens inneboende väsen ligger rätten att tillvarata sina intressen mot våldsverkare, med den kraft som så krävs.


Skillnaden på Naturlig rätt och den rätt människor skapar.
SLUT på klippet från Yggdrasils arbete om Naturrätten, eller om man vill Mannarätten.


Mina Egna Tankar:

Jag har satt in den här för att åskådliggöra skillnaden på när en människa försöker tvinga en annan människa att agera mot sin egen vilja och sina egna rättigheter för att gynna den människan som utövar tvånget. Det är VÅLD. Jag har blivit utsatt för VÅLD i hela mitt liv. Inte bara fysiskt våld, utan allra mest psykiskt våld. Det våldet går ut just på att ta bort alla mina mänskliga rättigheter från mig och göra mig till en slav. En slav behandlas sen därefter som den var mindervärdig och får inte yttra sig. Vad som händer när slavar slår tillbaka är att de dödas eller på annat vis bestraffas. Det här är samma dynamik överallt där en människa förslavat en annan genom att utöva VÅLD mot den i någon form. Oftast är det alltså psykiskt våld och den formen av våld brukar andra människor har svårt att se igenom. För att man ska bli slav måste alla människor i ens omgivning också anse att man är bara en slav. Alla måste programmeras att tro att man är mindre värd än den människa som utövar VÅLDET mot en. Om du skulle blivit utsatt för någon slags våld och du vill veta om människor du känt i hela ditt liv blivit programmerade att du är en slav och att du förtjänar VÅLD ska du berätta för dem om det våld du utsatts för och sen studera deras reaktioner. Gå sen till människor som INTE programmerats lika hårt, utan kanske bara haft mycket begränsad kontakt med den person som vill att du ska vara en slav, och berätta samma minnen för den. För att ha en till referens ska du gå till en tredje person, som är en helt okänd person för den som vill du ska vara slav. 

Du ska ALLTID välja personer som för övrigt visar empati för andra människor och som anser att det är fel att slå andra eller att behandla andra illa. Om den du känt hela livet inte visar med en min att den anser det fel att du blivit fysiskt misshandlad eller att grova lögner och förtal om dig som person är felaktiga, eller att andra elakheter som sårat dig djupt har någon som helst betydelse så lägg det på minnet att såhär reagerar en person som borde skyddat dig och brytt sig. Studera sen den som bara marginellt kommit i kontakt med den som torterat dig hela ditt liv. Du kommer troligen först mötas av lite motstånd, men även en slags överraskad nyfikenhet, då den fått ett helt annat intryck genom den påbörjade programmering den utsatts för. Den helt okända personen i sin tur lär vara den som har den mest naturliga reaktionen och om den själv stött på såna här förtryckare kommer reaktionen vara mycket annorlunda. Du kommer att få höra att det är fel att behandla dig såhär, att ingen ska bli slagen eller ljugen om. Just detta att det är människorna omkring dig som hjälper till att förslava dig är skälet att alla ger rådet - GE DIG AV. Du ska alltså FLY bort från slaveriet så mycket det bara går. Det är rådet man möter överallt. Om du försöker göra motstånd när du befinner dig inne i ett system där alla verkar tycka att du verkligen inte har några rättigheter alls, så kommer du för alltid att bli så nedslagen och förtryckt att du aldrig kommer kunna få några rättigheter alls. Du måste söka dig utanför det system som förtrycker dig för att få stöd att bryta sönder slavprogrammet. Det är om du är relativt ensam som utnämnd slav, där de flesta andra tycks ha rättigheter, men inte du. Om du däremot är i ett system där de flesta är slavar, men det bara är du som vägrar bli behandlad som slav, så är situationen dessvärre lika illa. Även i ett sånt system kommer du att möta ett kompakt motstånd från alla andra, när du hävdar dina rättigheter. Dvs när du gör MOTSTÅND mot förslavningen av dig. 

Här är några exempel ur livet hur jag blivit angripen att agera som om jag SAKNADE rättigheter:
1) Någon försöker tvinga mig att mot min kunskap skriva på något annat och därmed ge upp min rätt.
2) Någon ignorerar min kunskap om det jag vet som gör det orätt att tvinga mig skriva på något annat.
3) Någon förtalar mig för att framställa mig i dålig dager för att ta bort allas lust att respektera min rätt.

Allt det ovan är VÅLD på min person. När jag vet någonting och ändå genom påtryckningar försöks tvingas och pressas att ge upp den rätten är det VÅLD som utövas mot mig. Efter hand som jag vägrar gå emot det jag vet har nu VÅLDET ökat. Men det som jag förstått låg bakom alltihop var att jag fick veta sanningen bara för att jag skulle bli utsatt för dessa VÅLDSAMHETER om jag inte direkt gav upp mina rättigheter, fullt medveten om att jag gjorde det tvärtemot min kunskap om vad som var sant. 

DEL 2:

Såhär tror jag att det hela gick till:
Ett par ville försäkra sig om att få ett hus för så lite som möjligt i ett arv. Det första de kom på var att de skulle trolla bort huset som en gammal gåva och kvitta det mot syskonens gåvor. När de kollade upp vad alla fått märkte de att JAG fått mycket mindre. Det var då TANTEN började ringa mig och säga till att jag måste TIGGA MER PENGAR. Hon har aldrig någonsin brytt sig om mina pengar, hur svårt ekonomiskt läge vi än befunnit oss i. Hon har tvärtom saboterat vår ekonomi hellre än hjälpt oss i såna lägen. Men 2011 började hon ringa och tjata att jag måste tigga pengar. När jag sa att jag vägrade förlöjligade hon mig och kom med kränkande uttalanden, som jag tyvärr är van vid och ignorerade. Jag vägrade tigga pengar. 

Innan dödsfallet av han som hade pengar alla verkade vilja ha, så började en charmkur och det spelades upp att det var viktigt att nu plötsligt fira mig. Ingen av gästerna var dock informerade om mitt hälsoläge och hela festen av osmaklig. Speciellt som det var jag själv som fick betala huvudrätten, trots att det var en fest de skulle bjuda mig på. Från utsidan såg allting trevligt ut, men från mitt håll var allt fullt av hål. Det var min 50:e födelsedag och jag hade nästan inte klarat mig så långt pga en dödlig blodåkomma jag höll på att återhämta mig ifrån just då och väntade på besked om jag blivit frisk, liten chans, eller om jag hade bestående skador, kanske cancer eller något annat, stor risk. Alla presenter verkade vara skämt, men från utsidan såg de bra ut. Några smycken jag redan en kort tid innan tackat nej till, en väska fast jag sagt jag inte ville ha fler väskor, och en spa-helg fast jag sagt jag absolut inte ville gå på spa igen, som vi gjort tio år tidigare. Spa-helgen var egentligen bara tomma ord, för det fanns ingen värdecheck, bara ett billigt vykort på en flaska champagne. Allt såg bra ut från utsidan, alltså, så att alla skulle se hur fina och snälla de var mot mig. Ingen av gästerna hade en aning om mitt tillstånd, att jag nästan avlidit och på ett hår överlevt såhär långt, eller varför jag var så trött och varit så trött och inaktiv de senaste åren. Inte en enda människa hade klart för sig detta. 

Sen kom förstås dödsfallet, för gamla sjuka människor dör, och har de mycket pengar som andra vill ha så kan de råka ut för saker som gör dem extra stressade och emotionellt mörbultade mot slutet så de inte ska söla för mycket med den saken. Jag hade till slut fått besked att han låg på sjukhuset så jag hann komma och säga farväl och trösta honom med att han nu äntligen skulle få träffa sin mamma igen. Innan jag somnat den natten ringde de och sa att han höll på att dö, så jag åkte dit igen. De hade ringt mig allra sist, fast jag bor allra närmast sjukhuset, så när jag kom dit var alla andra där redan. Iallafall minns jag att paret var där med TANTEN och de agerade väldigt tröstande och var i mina ögon överdrivet teatraliska. Människor dör och man säger adjö till dem och det är INGEN tävling i bästa sörjande, men det trodde paret. Jag fick veta att jag var inte tillräckligt sörjande då jag kört bil dit själv, medan frun hade måst låta sin man köra. Jag har inte lyxen att låta min man köra mig, då jag har förpliktelser han måste sköta åt mig när jag är och roar mig vid min FADERS DÖDSBÄDD. Tydligen trodde de att jag roade mig, för jag sörjde ju inte helt klart. Det hade ju de bestämt, så då är det så. Återigen, VÅLD.


Jag sa till mannen i paret att hans fru sörjde kanske mer för att hon var så mycket yngre och att jag fått klara mig själv. Det för att jag ville inte leka deras lek "vem sörjer mest" så jag gav dem segern direkt och var dessutom generös när jag gjorde det. Frun ville absolut veta vad som dödat den döde, som alltså haft hjärtinfarkt 7½ år tidigare och hade ett mycket dåligt hjärta, som hade väldigt dåligt tryck kvällen före. Ändå skulle hon absolut dröja med begravningen så länge som möjligt genom att propsa på en obduktion. Jag ville inte gå emot om det var så viktigt för henne. Efter allt det var klart så hade solen precis gått upp och vi åkte hem till den dödes fastighet. Jag stannade där en kort stund och sen åkte jag hem igen för att gå ut med TANTENS hund som hon lämnat hos mig ett halvår tidigare och aldrig kommit tillbaka och hämtat. Jag skulle förstås göra massor av andra saker, hämta vid bussar, dagis, vem vet så här långt senare. Men jag hade mycket på gång den helgen. En honkatt väntade ungar och på lördagen fick hon dem. Jag jobbade klart med en brorsons födelsedagssida och började med en minnessida åt den döde. Dessutom satte jag ihop en ny PSP-kurs för nästa månad. Allt detta finns det fortfarande spår av på min egen dator, min gamla dator, på internet och så förstås på min server, där jag har min webbsida. Jag berättar allt det här för att nu är den historia som berättas av paret, med stöd från TANTEN, att jag var där i den dödes fastighet större delen av den helgen och allt som DE GJORT har nu jag gjort. Återigen - VÅLD. Falskt förtal är VÅLD.

På söndagskvällen kom jag tillbaka till fastigheten och möttes då av paret. Frun bad maken åka bort en stund, och innan han åkte bad han mig SITTA NER I SOFFAN för att hans fru hade något viktigt att berätta för mig. Jag gick och satte mig, men hon kom aldrig. Jag väntade en god stund och plötsligt ropade hon i värsta befälstilen till mig att komma. Jag frågade varför och hon lät irriterad och ropade igen. Jag hade ju intrycket att hon skulle BERÄTTA NÅGOT för mig och då kunde hon väl göra det i soffan, som hennes man sagt. Men hon måste ha mig att gå bort till henne. Så jag gick bort till henne och hon höll fram ett papper och beordrade mig väldigt surt att läsa. Jag blev mycket nervös av hennes tydliga aggression och försökte skoja om att jag var halvblind och behövde läsglasögon och så vände jag mig halvt om för att gå bort och hämta glasögon. Men innan jag hunnit någon vart fräste hon till mig att jag kunde läsa utan, så då försökte jag läsa utan. Man vill ju inte gå emot den där ryande furiren! Då såg jag att jag läste ett papper som mantrat i vår familj är att det FINNS INTE. Det var ett helt normalt optionsavtal på ett hus, där huset skulle tillfalla hennes arvslott, hon som visade mig det, till aktuellt värde vid arvsskiftet. Det skulle alltså vara det värde som huset faktiskt har nu när hon ärver det som skulle gälla, men avtalet var inte bevittnat, vilket jag fann märkligt. Eftersom det inte var bevittnat så gick det naturligtvis att bestrida, om någon så önskade.

Allt det här var gott och väl och sen dessutom mitt i läsandet kommer en person till in och hinner fram och kolla lite på pappret. Men nu efter snart två år berättar den här frun en helt annan historia. Det började ju redan för lite mer än ett år sen att hon förnekade att hon visat mig det här optionsavtalet. När han som kom in påtalade att han mindes händelsen förnekade hon att det var just DET pappret han sett mig läsa. Nu säger hon och en till person som också vill ha ett hus gratis, att det är antingen jag ENSAM som stulit alla dessa avtal, med kopior och allt, eller har mitt vittne varit med på det hela tiden. Dvs de försöker oskadliggöra mitt vittne genom att anklaga honom för ett brott också. Allt det här är VÅLD, då ingen av oss har gjort någonting och ingen av oss hade ens någon aning om några avtal överhuvudtaget, som vi skulle kunna tänkas stjäla om vi var lagda på det hållet. Det är på söndagskvällen ett par dagar efter dödsfallet som jag inser att det verkligen finns ett avtal, och att det mantra jag hört i sådär 20 år är en lögn. Mantrat har sagt att den nu döde vägrade skriva några avtal. Förstås förstår jag att han vägrat skriva några avtal som de här VÅLDSVERKARNA kan acceptera. Det avtal som jag fick läsa var alltså en option, men den beskrivning av avtalet som frun ger är på en termin, att hon skulle få huset för en bestämd summa. Hon påstod först den summan var 100 K, men när den andre husspekulanten tyckte det var för lågt och föreslog 110 K, godkände hon hans förslag. Som om det var förhandlingsbart! 

Ifall hon verkligen haft en termin hade villkoren stått på avtalet och det hade inte varit förhandlingsbart om detta avtal hade vittnen. Om det inte var bevittnat har ALLA dödsbodelägarna SAMMA rättigheter att antingen helt bestrida detta avtal och vägra godkänna det, pga avsaknaden av vittnen, eller lägga egna krav på vad som är rimligt. Det tilläts inte vi andra göra, och bara EN annan dödsbodelägare fick den rätten. När vi andra tyckte att 110 K också var för lite, då liknande hus i närheten hade utgångsbud på 500 K, fick vi veta att det inte var sant då frun själv kollat och alla stugor var bara värda runt 100 K i den trakten. Ingen stuga i den trakten, som fortfarande kan kallas stuga, går att köpa för 100 K. Bevisligen. Ignorerande av fakta, struntande i KUNSKAP - VÅLD. Men nu kommer vi till det stora dilemmat i det här fallet - att jag hela tiden vittnade om att jag uppfattat det som en option och så länge ingen kan bevisa motsatsen för mig så är det min rätt att hålla mig till det jag uppfattade när jag läste avtalet. Något annat hade inte varit RÄTT. Att kräva att jag ska ignorera det jag uppfattade till förmån för påståenden från andra personer, hur många de än är, är inte rätt. Jag kräver bevis på att jag uppfattat saken fel och har sen dess väntat på dessa bevis. Allt jag fått är mer obehagliga lögner och falska påståenden - FÖRTAL - av mig och min person och av mitt vittne, som så ståndaktigt hållit fast vid vad som ÄR till skillnad från vad som PÅSTÅS. 


Efter alla undanmanövrar och nya historier, där olika påståenden av faktiska händelser så har alltså paret, som vill ha ett hus nästan gratis, byggt upp en webb av falska antaganden om mig och vad som hänt. Allt för att SVARTMÅLA mig och försöka KROSSA mig som person och hela min karaktär inför alla jag känner. Under den där söndagskvällen hade ju jag fått veta att det var frun som sorterat alla högar med papper i huset. De verkade inte ha några som helst problem med att låta mig veta allt som de gjorde, eller visa mig pappret på huset de ville ha. Därför kände jag inte heller direkt att jag behövde misstänka något ont uppsåt då, och jag är säker på att han som kom lite efter mig dit kände samma sak. Nu förstår vi tydligt varför de inte behövde vara hemliga mot oss - deras plan var att sen påstå att VI ANDRA gjort allt som de gjort och i den planen ingår TANTEN. Hon vet att jag åkte därifrån tidigt på fredagen och den andre personen som nu blivit angripen av deras förtal åkte därifrån samma kväll. Ändå går nu historien att vi var där och inte åkte hem förrän senare. Det är också vi som gjort alla högarna med papper, säger FÖRTALET. Han som också vill ha ett hus går så lång att han direkt ANKLAGAR oss för att ha varit där och gjort allt detta, fast vi båda åkt hem. Han tvekar inte en sekund på att fullkomligt tro vad som helst om oss, och det gör det så tydligt att han bara SPELAR. Att han är med på att sätta dit oss och tänker LJUGA om detta för att hjälpa sig själv och det andra paret, som började hela den här cirkusen, när de valde ut mig som den galna sanningssägaren ingen skulle tro på. Maken hade tydligt fått veta av mig själv sommaren innan att anledningen jag blivit så sjuk och nästan dött var just pga att folk inte tror mig, trots att det jag säger är helt sant. Det är guld för en lurendrejare som letar ett bra "offer" de kan använda som SYNDABOCK. Någon som är ÄRLIG, men som alla blivit lurade att tro är en lögnare. Någon som jag, som blivit skuldbelagd ett helt liv för saker jag inte gjort av såna som aldrig tar ansvar själva. En som är van vid psykisk misshandlad, dvs van vid VÅLD.

Jag har försökt sätta ihop hur deras förtal gått till från det att vi kom fram till dödsboet, efter vi lämnat sjukhuset. Jag tror att de nu påstår - de som FÖRTALAR oss andra - att jag och mitt ögonvittne stannade över den natten och ända till nästa dag. Att paret sov över i sitt hus, medan vi sov över i samma hus som TANTEN. Medan tanten sov smög vi oss ner och sorterade i nattens mörker alla högarna med papper? Jag tror de menar det. Sen nästa dag gick paret och TANTEN upp och fikade med några släktingar medan vi andra stannade kvar i huset själva och snokade efter papper mer? Är det därför vi inte var med på fikat, enligt dem? Därpå åker vi alla hem, utan att vi hunnit säga något mer till varandra, så därför känner paret att de måste skicka information om fikat både till han som också vill ha ett hus OCH till oss som var där, men vägrade fika med släktingarna. Det är alltså för att vi vägrat gå på fikat som vi får ett mail om detta fika? Eller hur ska jag tolka att jag får ett mail om lördagen om vad som händer där borta, från hon som påstår att jag var där den dagen nu ett par år senare? Varför ville inte jag fika? När har jag tackat nej till en fika? Om det varit sant att jag var där och inte blev bjuden på fika blir jag faktiskt riktigt förbannad. Fast jag VET ju att jag befann mig 11 mil bort och höll på med en födande katthona just då, så jag bryr mig inte om fikat. Det här kallas Gaslighting - när man luras att tro att något hänt som inte hänt, eller att något som hänt inte hänt. Dvs det är en förvrängning av verkligheten, en slags hypnos där personen som gaslightar dig vill ändra vad du vet till vad de vill du ska TRO har hänt. Det är ett mycket stort VÅLD mot ditt psyke.

Tillbaka till deras historia och hur jag misstänker den ser ut när de FÖRTALAR mig inför alla jag känner och lite till. Jag tror att de sen säger, helt riktigt, att jag kommer tillbaka till dödsboet och träffar då paret. TANTEN har de erkänt inte är där då, och det är hon inte. Sen tror jag de säger att maken aldrig åkte därifrån, vilket han gjorde i nån halvtimme, utan att han var där hela tiden. Av ett mail från förra året ser jag att historien om soffan kommer upp, men sett ur makens perspektiv. Han sa ju till mig att gå och sätta mig på soffan, som du kanske minns, precis innan han stack iväg. Så historien går att jag och frun sitter på soffan och hon berättar hur hon inte kan hitta originalet till sitt avtal på stugan. Ett avtal jag inte har en aning om att det existerar, så hon borde kanske FÖRST berätta den nyheten, innan hon går in på att hon tappat bort det. Men det är så hon beskrev det, som om det var en självklarhet att hon beklagar sig för att hon tappat bort något som i mina ögon aldrig existerat! Hursom, det är därifrån de verkar anse att jag tog upp hela skattjakten på avtalet. Det är bara det att den här historien med soffan inträffar på söndagskvällen och i den historia som de berättar för folk nuförtiden så är jag på jakt efter avtalet redan natten mellan fredagen och lördagen. Naturligtvis förstår jag att det är FRUN som är på den jakten, för det har hon ju redan berättat för både mig och han som kom lite senare. Hon beskyller alltså mig för att ha gjort EXAKT det som hon har gjort - vilket är en VÅLDSHANDLING.

Deras historia är förstås fullkomligt full av hål och ologiska kullerbyttor, men det har aldrig hindrat gåpåiga lögnare att påstå det ena efter det andra, som för den som analyserar lögnerna blir fullkomligt absurda. Ett trick de är duktiga på är att noga lämna så lite substantiell information som möjligt och istället fokusera på snyfthistorier, som inte går att bekräfta. Därför är fruns bevis på att hon inte någonsin var ensam och sorterade papper nu bland annat att när hon väl var ensam, då alla (inkluderat MIG och han som också åkt fredagen innan i verkligheten) åkt iväg någon gång på lördagen eller söndagen och lämnat henne ensam en stund, så var hon hela tiden borta i ett annat hus. Det verkar som om det skulle vara söndagen hon menar, för jag har för mig hennes man också precis anlänt tillbaka före mig då på söndagskvällen, efter en snabb tur hem och tillbaka. Iallafall hade frun då bara GRÅTIT hela den tiden och lyssnat på musik. Hon lär ju inte lyssnat på musik en hel natt, så det låter onekligen som om maken åkte på söndagen. Det ihop med historien att vi skulle alla åkt samtidigt betyder att hon skickar mail TILL OSS på LÖRDAGEN fast vi är där på gården fortfarande? Dessutom så om man är ensam så är ingenting hon påstår något bevis. Det är bara hennes vittnesmål om att hon bara satt i det andra huset och grät hela tiden. Ingen var där och såg det och därför är det ingen garanti på att hon inte gick någon annanstans eller gjorde något annat, utan att vi kan veta om det. 


Det är förstås också helt klart för mig att när de inser att det är hål i deras historia så kommer de flytta runt händelser så de kommer i rätt ordning. T ex kan man ju ana att då kommer inte maken ha sagt det där till mig på söndagskvällen, att jag ska sitta i soffan, utan då har han sagt det någon annan gång. Kanske han sa det till mig på fredagen redan? Kanske samtidigt som jag satt vid min dator 11 mil bort och letade efter ett foto på pappa? På fredagen var huset fullt av folk, TANTEN var där, det luriga paret var där och så var ju jag där och han som åkte hem på fredagskvällen var där. Det fanns ingen lugn stund att sitta på någon soffa och ha ett förtroligt samtal, men om de behöver flytta denna historia dit kommer de givetvis göra det. Jag var där en så kort stund att jag inte minns ett skit jag gjorde inne i huset innan jag åkte hem igen. Allt är mer eller mindre ett sudd och jag minns att jag mötte en faster utanför den andra fasterns hus någon gång och sa att allt är så overkligt. Men jag minns inte alls när det var. Jag minns dock mycket klart högarna med papper på söndagskvällen och att jag sa till frun att jag inte förstod hur hon klarat av att bry sig om papper nu. Han som kom strax efter mig hade tagit några jordbrukspapper att scanna in nån gång efteråt, har han sagt, men jag orkade inte titta mer än på ett brev ifrån min ene morbror. Jag blev mycket ledsen över hur illa han känt sig behandlad och jag förstod att även om han lät mycket elak mot TANTEN så var det berättigat. Jag har många gånger blivit illa behandlad av henne på liknande vis, gaslightad och förtalad. Därför trodde jag på det jag läste att hon var otrevlig och påträngande. Det är det där orättfärdiga projicerandet mot en om VEM man är och VARFÖR man gör som man gör, som gör henne så otrevlig. Hon frågar aldrig på ett öppet sätt om vad som pågår, utan antar saker som grundar sig på förutfattade meningar hon antingen själv hittat på eller som hon fått från någon annan. 

I mitt fall tror jag allt kommer ifrån det skojiga paret och att därefter har TANTEN och hennes älsklingsson VALT att tro det värsta om mig. Och de har VALT att trakassera och förtala mig själva även när de är fullt medvetna om att de helt agerar efter någon annans påståenden, att det som de tror om mig är helt emot vad jag själv påstår och somliga saker som de faktiskt vet är rena lögner de själva hittat på. En sån lögn är när TANTEN skriver till mig och skäller på mig för att jag skulle sagt något kränkande till henne. Jag hade varken skrivit det eller sagt det till henne, för jag hade inte varit i kontakt med henne alls. Jag hade inte ens skrivit det OM henne anonymt någonstans på nätet eller ens hintat åt det hållet. Det var något som andra sa om henne och jag hade direkt till dem, ansikte mot ansikte, sagt att det inte var orsaken varför hon gjorde det hon gjorde. Dvs dementerat det. Så hon spelar arg på mig för att jag sagt till henne något som jag t o m offentligt dementerat att jag tycker? Där var en sån sak som hon bara hittar på och sprider ut till folk för att de ska ogilla mig. Hon gör det för att undergräva andras sympatier för mig, att få andra att tycka jag är en otrevlig person, falsk person, som visar ett ansikte utåt och sen är så elak när ingen ser mot gamla människor. Hon har gjort såna saker förut i mitt liv, tagit allt bra jag gjort ifrån mig och lagt det på sig själv, och allt dåligt hon gjort och beskyllt mig för. Alla tror på hennes version, ingen försvarar mig efter år av osjälvisk hjälpsamhet som tonåring får jag ryktet att jag är en sån där egoistisk parasit till tonåring. Ingen vet sanningen om vilken tonåring jag var, för ingen bryr sig om VEM JAG ÄR och alltid varit. Jag föddes som en äkta människa och har alltid varit en äkta människa. Det kan de inte ta ifrån mig, men de kan fullkomligt förstöra mitt rykte, mitt namn, inför alla de känner. Det kan de göra och verkar ha gjort i hela mitt liv. Jag har trott att bara jag är äkta ser andra det och tror inte på lögnerna, men nu förstår jag hur naiv jag varit. Människor ser inte vem man är när de programmerats att se allt jag gör genom ett förvrängt filter där allt jag gör tolkas så negativt som möjligt. 

I hennes älsklingssons fall har han nu gått ut och påstått att precis som med hans älsklingssysters avtal så har han nu ett avtal och alla dessa original och kopior har visst JAG varit och stulit. Antingen ensam eller med mitt ögonvittne som såg mig läsa något helt annat än vad hon påstår att jag läste. Det samtidigt som vi har bevis på att någon så sent som TRE ÅR innan dödsfallet hade skrivit ett arrendeavtal på den dödes dator som skulle vara för resten av den här karlns liv. Det arrendeavtalet är inte ens likt den option jag såg. Därför VET jag att även han ljuger. Varför skulle någon - han själv eller den döde - bry sig om att skriva ihop ett sånt avtal om arrende ifall han hade ett likadant avtal som hans älsklingssyster? De påstår ju att de har avtal sen stugorna "blev deras" på att stugorna ska tillfalla dem till ett förutbestämt värde vid arvsskiftet. De påstår alltså båda att de har en avtalsform som heter TERMIN på husen. Varför skulle någon som har ett terminsavtal på ett hus vara intresserad av ett ARRENDEavtal? Det är fullkomligt ologiskt. För ett år sen hävdade han inte ett ljud om att han hade ett skriftligt avtal på sin stuga, utan då gick han på som om det var muntligt, tills den lilla frun erkände att jag hade rätt i att avtalet var skriftligt. Men då började hon direkt på sagan om att hon så sorgfälligt suttit i soffan och berättat detta för mig - någon gång. Det är aldrig någon exakt tid angiven i alla hennes historier, om inte någon annan bekräftat en exakt tidpunkt, så om hon menar att vi satt där på söndagskvällen, då jag blev uppmanad av hennes man att sätta mig i samma soffa, eller om hon menar på lördagskvällen, när jag befann mig 11 mil bort och förlöste en katthona, inget av det framkommer någonsin. Kanske menar hon det var på fredagskvällen, när jag redan hade åkt därifrån för länge sen? Jag vet ju vad som är sant, men jag utgår nu ifrån deras fantasier, och jag kan inte veta exakt vad de ska fantisera ihop härnäst.

Såhär långt har jag iallafall lyckats pussla ihop hur deras version av händelseförloppet gått till, den version de då berättat åt höger och vänster med lite lagom indignation och en och annan känslotår. Nån gång första helgen berättar lilla frun för den person hon trodde hon kunde lita på om hur hon tappat bort sitt avtal. Dvs hon berättar det för mig. Vi sitter då i en liten soffgrupp framför TVn. Sen när jag fått veta detta så ska jag bakom ryggen på alla, utom eventuellt min medkonspiratör - för enligt lilla frun är hon inte konspiratoriskt lagd, som vi andra är - ha letat upp hennes avtal. Under detta letande menar då hennes älsklingsbror att vi även sprungit på ett exakt likadant avtal åt honom, som vi då illvilligt plockat på oss. Hur vi kommit till insikt att även han råkat förlägga sitt original av avtalet framkommer inte, men på något sätt har vi förstås fattat att så är fallet, annars hade hela exercisen varit onödig. Vi ska alltså tagit dessa avtal och sen ska vi ha vägrat att fika med alla andra på lördagen, antagligen sitter vi i något mörkt rum just då och konspirerar fler ondskefulla planer? Därefter åker vi hem igen framåt söndagskanten, men har för att täcka alla våra spår under helgen, haft andra som arbetat ända sen fredagen med saker på våra datorer hemma. Jag har lyckats få nån här hemma att göra grafik åt min brorson och sätta ihop nästa månads PSP-kurs, medan min medkonspiratör haft sin fru eller lille son att skriva mail och inlägg på forum. Jag sätter fram detta som ett troligt argument från dessa galenpannor om vi lägger fram våra bevis på att vi var hemma. Sen tvingar vi under HOTELSER alla i våra hushåll att ljuga och säga att vi var hemma den helgen. Så här långt låter det väl helt normalt? Tycker du inte? Va, är du inte lättlurad? Efter detta åker vi tillbaka igen till dödsboet och väl där så händer ingenting av det som vi minns hände. Gubben i paret sa inte till mig att sitta i soffa, frun skickade inte bort sin gubbe så vi kunde vara ensamma en stund, hon visade mig inte någon option, utan en revers och då kommer vittnet in och är lika galet outbildad som jag och tror på att en vanlig revers kan vara ett optionsavtal.


Det är en till lögn jag förstår att dessa personer håller upp. Att jag är galet outbildad. Att jag har studerat i över 4 år på universitet, med huvudämne Företagsekonomi, tror jag inte en enda människa känner till. Ärligen. Jag tror de har mörkat det för alla jag känner att jag gick på universitetet i många herrans år. Det var under mitt examensprojekt jag träffade maken. Han är utbildad Civilekonom och har läst mycket mer om sånt här med avtalsrätt och annat trixigt. Han är mycket duktig på även detta och arbetade i många år som skattespecialist på företag vid Riksskatteverket. Efter det gick han en ny högskoleutbildning inom Datalogi och jobbar sen dess som Software Architect. Det betyder att han studerat 7 år på högskola. Jag har kollat upp vad det skojiga paret har studerat och även om deras meritlistor är långa med tjusiga ord på allt de anser sig kunna har ingen av dem någon högskoleutbildning egentligen. Gubben trodde jag gått någon linje, men det visade sig röra sig om några få enstaka kurser här och där. Och hans fru vet jag ju aldrig varit en student, men nån gång har jag för mig Arbetsförmedlingen krävde hon skulle ta en grundkurs i personaladministration för att vara godkänd att fortsätta jobba för dem. Om det blev några fler kurser efter det känner jag inte till, men någon riktig utbildning verkar ingen av dem ha. Vad de dock verkar ha är milslånga kurser i ledarskap vid försvaret, dvs hur man ger order till folk och får dem att lyda. Vilket förklarar varför hon lät som ett befäl som ryade till en menig när hon ropade till mig att komma och läsa avtalet.

I vanliga fall så är TANTEN så mån om att man ska vara utbildad, men i det här fallet anser hon att det är jag som saknar utbildning. Jag har brevet från henne där hon dels anklagar mig för att ha sagt något elakt till henne, och dels anklagar hon mig för att vara avundsjuk på andra som har kompetens och kunnande jag saknar. Dvs hon menar att jag är ett outbildat slödder som sitter och avundas de som genom hårt arbete skaffat sig utbildning och därmed kunnat få fina jobb. Nej, jag avundas inte såna personer. Jag beundrar personer som precis som jag arbetat hårt för att få en bra utbildning och som sen får chansen att visa vad de kan på arbetsmarknaden. Jag hade också velat fått den chansen, men jag fick aldrig lov att göra mer än några små jobb och de jobb jag lyckades få tag på gjorde jag helt ypperligt. Alla jag jobbat för har älskat hur duktig och kompetent jag är och ingen har velat se mig gå. Alla jag lämnat har varit mycket ledsna för att se mig gå, då jag är en snäll och hjälpsam person, som utan stora åthävor är både extremt duktig och kompetent och villigt alltid ställt upp och hjälpt till med uppgifter långt utöver den position jag besatt på arbetsplatsen. När jag jobbade som graviditetsvikarie på en skrivcentral brukade jag få hoppa in och hjälpa till med personaladministreringen, stötta damen som jobbade med tidningsannonseringarna och framförallt hjälpa chefen med datorproblemen på arbetsplatsen. Det var mycket konstiga nya saker att förstå på 80-talet om datorer och mitt andra ämne vid universitetet var Administrativ Databehandling, så datorer var jag mycket bra på. 

Under hela mitt liv har jag aldrig fått sparken från ett enda jobb och även om jag aldrig fick chansen att visa vad jag gick för i mer avancerade positioner, så jobbade jag från den låga positionen hela tiden med uppgifter långt över det som krävdes för den tjänst jag hade. Som kanslist fick jag arbeta med att planera och genomföra ett helt projekt vid en Samfällighet som ville ha en gemensam portal för alla församlingarna och jag gjorde detta ensam. Jag fick inte någon titel som visade på att det var mitt jobb, eller någon lön som motsvarade min uppgift, ingen utrustning som var avsedd för det arbetet, utan jag fick arbeta med de mest simpla medel och mycket på egen tid för att genomföra det. Det var inte kanslichefens val att mitt arbete nedvärderades på det viset, utan Kyrkofullmäktiges. Han sa att han kunde inget göra för att hjälpa  mig då hela fullmäktige fått för sig att jag helt saknade utbildning och kompetens för det arbete jag utförde. Han visste förstås att det var nys, men de ville inte lyssna eller se min dokumentation på min utbildning. Anledningen sa han var för att en vikarierande präst hade sagt de mest fruktansvärda saker om mig, något av det värsta han någonsin hört om en annan person. Jag frågade honom vad hon sagt, men han vägrade svara. Det var förstås helt osant sa han, och det förstod han, men ingen av tanterna i fullmäktige ville lyssna då hon var präst och han bara akademiker, som jag. Har för mig han gått på samma universitet som jag och ungefär samtidigt. Det här var enda gången i mitt liv jag blev illa behandlad på en arbetsplats för att de som hade makten att påverka valde att tro på förtal hellre än att ta reda på sanningen. Även en kyrkoherde i en av församlingarna där spred falska påståenden om mig, fast i mycket mindre skala. Det var kyrkorådets ordförande där som avslöjat hans små lögner då ordföranden visste när jag var i tjänst och när jag var ledig. Ändå skyllde kyrkoherden på mig för felaktigheter som uppkommit, då jag helt klart inte varit i tjänst. Han kom t o m hem till mig och varnade mig för detta förtal. Det var inte något stort förtal, men förtal är ändå förtal. Det jag tror var det värsta för honom var att mannen som förtalade mig var PRÄST.

Att präster förtalar folk är dock extremt vanligt har jag lärt mig genom alla år jag arbetat med präster. De är ofta fullkomliga narcissister och ljuger sig blå för att framstå som helgon. De är otroligt illvilliga och elaka ofta. En präst som precis skulle sluta på sin församling hade röstat emot att jag ens fått det där kanslistjobbet där. När hon träffade sin efterträdare ljög hon om att vi två jobbat ihop och att jag varit fruktansvärt inkompetent och omöjlig att samarbeta med. Vi hade ALDRIG JOBBAT IHOP! Den prästen som långt senare vikarierade där berättade att den där lögnhalsiga prästen var psykiskt sjuk och att hon själv led av PTS - posttraumatisk stress. Och alla bara ljög så mycket de orkade för att få andra att tycka illa om helt oskyldiga människor. Jag inbillar mig ju inte att jag var ensam om att bli ljugen om. Nej, jag tror det var deras "business as usual" sätt att vara på. Den första av de galna prästinnorna hade ljugit för att hon var sur för att jag fått jobbet och inte en väninna till henne. Jag fick veta det för att hennes efterträdare berättade om det för mig efter 4 år av mobbing från henne. Hon bad om ursäkt för mobbningen, men ursäktade sig med att hon trott på förtalet. Den andra galna prästinnan ljög för att hon haft fel om min ålder. Hon höll på och trackade andra kvinnor för att de såg så gamla ut för att de fått barn, medan hon aldrig lyckats få nån unge. När hon sen fick veta att jag var 37 år och inte 27 år, som hon trott hela tiden, blev hon helt vansinnig. Efter det försökte hon hitta saker att såra mig med. Av någon anledning fick hon för sig att min man hade hittat någon annan och tänkte lämna mig, så hon försökte på ett mycket påtagligt sätt köra in kniven under bältet på mig. Som tur var hade hon fått allting om bakfoten så det blev platt fall för henne och jag såg hur elak och grym hon var som "själavårdare". Hon försökte alltså få mig att må mycket sämre än jag redan mådde, genom att skada mig ytterligare. 


Allt det här är egentligen samma sak. Jag är en snäll hjälpsam person som inte försöker vara något annat än den som jag är. Jag har länge känt att jag inte någonsin får lov att visa hur duktig jag är på riktigt och att andra håller tillbaka mig för att jag inte ska kunna bli något. Jag bemöts om och om igen av avundsjuka, men i de flesta fall så har jag haft stöd ifrån riktiga människor som inte trott på de som försökt förtala mig. Hela mitt liv har jag varit räddad av änglarna när jag blivit anfallen av demonerna, rent symboliskt sett. Till slut gick det inte längre och jag orkade inte med mer attacker så jag beslutade mig för att dra mig tillbaka från striden och gav väl så att säga upp hoppet om att kunna få ett trevligt jobb där jag kunde få betalt efter min utbildning. Enligt mitt fack skulle någon med min utbildning ha den lön i tusentals kronor som personen är gammal, men det är kanske lite väl att hoppas på. Då skulle jag ju kräva 52 K i månadslön! Men säg när jag var 40 år och precis slutat min sista barnledighet att jag minst kunde kräva 30 K. Det hade varit rimligt. Det arbete jag hade lämnat när jag flyttade ifrån Mellansverige söderut hade jag haft en heltidslön på 16 K, innan jag gick på barnledigheten. Det var t o m mindre än yngre kollegor till mig hade som helt saknade högskoleutbildning. Det var mycket mindre än några något äldre kollegor hade, som också saknade högskoleutbildning. Den ende med likvärdig utbildning som jag var kanslichefen, men jag minns inte vad han hade i lön, kanske 30 K? Hursom, vad TANTEN skrev till mig förra året bekräftade att jag varit utsatt för en programmering hela mitt liv att jag inte duger. Det var därför jag var så arg hela tiden, för att jag kunde slösat bort så mycket hårt arbete, så mycket pengar, på att skaffa mig en rejäl utbildning, som alla mina kurskamrater på Samhällsvetarlinjen hatade mig för att jag ENSAM av alla sökande kommit in på. När du går på den linjen får du söka olika inriktningar och jag ensam kom in på just den med Företagsekonomi och ADB. 

Min ilska var inte pga att jag var lat och inte orkade anstränga mig, utan istället satt och var avundsjuk på andra som jobbat hårdare och därför lyckats, som TANTEN menade i sitt brev. Nej, jag var arg för att jag kunde skitit i att spendera 100 K på en utbildning som inte gett mig ett öre tillbaka. Det trots att det var ett enormt sug efter just den utbildningen jag gick och det var en bra arbetsmarknad när jag kom ut, och ändå ville ingen anställa mig. Enligt TANTEN var det för att jag hade fel attityd, klädde mig fel, såg fel ut, hade fel inställning, eller vad det nu var som var fel, enligt henne, då när jag var ung och sökte jobb. Jag vet inte själv vad som var fel, men nån gång blängde en tjock medelålders kvinna surt på mig hela anställningsintervjun, en annan gång snäste karln till mig att det här inte var någon biljett till styrelserummet. Det enda jag kan tänka mig är att de helt enkelt inte tyckte om mig. Att de inte gillade min personlighet. Att det skulle vara fel på resten, som att jag skulle vara för pratig, sur, glad, tyst, snofsig, enkel, stroppig, blyg, kanske inte alls spelar så stor roll. Arbetsplatser brukar anställa lite olika folk och alla behöver inte vara charmiga charmörer för att få jobb. Det finns massor med tysta små snälla möss på kontoren runt om i landet. Så vad det än var för fel på mig så ville ingen ha mig på deras arbetsplats. Det hela blev riktigt löjligt till slut, för jag skrev lika många ansökningsbrev för jobb åt mig själv som till min fästman. Han orkade inte bry sig om att söka jobb, så jag letade jobb åt honom också och skickade in ansökningar. Han fick positiva svar på långt fler än jag fick, så teorin att det var mina ansökningsbrev som sög fett föll också. Av de anställningsintervjuer han fick gå på fick jag nog max gå på en fjärdedel, om inte färre. Efter jag fått barn och flyttat från Stockholmstrakten västerut så fick jag aldrig några positiva svar någonsin på en ansökan, förutom det lilla kanslist-jobbet och då blev ju den där prästen, som ändå skulle sluta, helt galen för jag fick jobbet mot hennes vilja och saboterade min anställning genom att förtala mig. Även kyrkoherden hade varit helt emot att jag fått det jobbet, men ändrade sig efter en stund när han förstod hur duktig jag var och hur hemsk människan han velat ge jobbet till var. Det förstod han när han lät henne vicka för mig under semestern. Han gjorde aldrig om det misstaget.

Det var länge sen jag skrev något om det här nu, men efter allt hänt så skrev jag mycket om detta på mina hemsidor. Hela erfarenheten med mobbningen på det jobbet, trots att det bara var ett deltids skitjobb som knappt gav någon lön alls, var oerhört uttröttande. Jag skulle vilja påstå att jag var helt utbränd efter det och länge fick jag illamående känslor av att bara gå till en kyrka, eller ens tänka på präster och Svenska Kyrkan. Jag verkade ha utvecklat en allergi mot alltihop och bara tanken på att söka jobb hos dem igen gav mig total ångest, nästan panik. Jag ville absolut inte ha något med såna sjuka jävlar att göra igen. Det var så fullt av lögnare och mytomaner på den arbetsplatsen att man fick slå sig fram. Redan när jag arbetade vid kyrkan i Uppsala möttes jag av galningar. Det kom upp en tant ifrån Samariterhemmet, nån diakonissa kanske, och ville vi på skrivcentralen skulle göra utskrifter åt henne. Varje gång hon kom tillbaka för att hämta materialet hävdade hon indignerat att vi hade gjort helt fel. Vi fick aldrig ett tack från henne, bara elakt ovett. Jag sa att det var fel av henne att hålla på sådär till mina arbetskamrater och sa att hädanefter skulle den som tog emot hennes beställning kräva att hon skrev ner den själv, skriftligt i hennes egen handstil, vilket skedde. Gissa vad? Hon kom tillbaka och orerade likadant och när vi pekade på vad hon själv skrivit och bevisade för henne att vi helt till fullt och pricka följt hennes egna anvisningar, vad tror du hon sa då? Jo, att det var ju helt fel! Kvinnan var fullkomligt galen, bevisligen. Hur kan det vara VI som gjort fel om det var hon själv som skrivit fel till oss? Det gick inte att få henne att erkänna att det var hennes fel om hon gett oss fel anvisningar. Trots att hon alltså var så här fullkomligt bindgalen var hon också en respekterad människa, som hade arbete och en position i samhället. Vad ger dem ärliga äkta människor för signal? Att man måste vara bindgalen för att bli respekterad? 

Det hon gjorde och som mängder av till synes respekterade människor gör är att de aldrig tar ansvar för sina egna misstag. De projicerar istället över sina misstag på någon annan och även om ingen gjort något misstag så hittar de på misstag de kan anklaga andra för. På det viset verkar de samvetsgranna och ordentliga, men allt de är är riktigt jävla elaka. De enda som märker att de är just bara elaka är de som jobbar längre ner i hierarkin, som vi på skrivcentralen. De flesta där verkade bara ta hennes elakheter och suckade och gjorde som de var tillsagda, dvs de gjorde om arbetet igen. De argumenterade inte emot eller sa något om att hon faktiskt beställt exakt det där och det var inte de som "ändrat något" som hon påstod hela tiden. Hon påstod alltid att vi hade ändrat hennes önskemål och inte alls följt det hon sagt till oss, men bevisligen hade vi inte det när vi fick det skriftligt från henne själv. Och då, precis som alla patologiska lögnare, så gällde plötsligt inte det hon själv skrivit heller. Det här är så patologiska resonerar. De kan inte ta in fakta, utan de slingrar sig och ljuger sig igenom livet. Varför den här samariterkärringen irriterade mig så mycket är förstås för att hon beter sig på ett sätt som stört mig hela livet. Verkligheten skrivs om av såna här personer och de kränker och beter sig ILLA mot oskyldiga personer, som bara gjort sitt bästa. Hon spelade att hon var en god människa, jobbade som SAMARIT, men var helt klart en elak person utan samvete, empati eller själ. Hon gick upp och hackade på de lägst betalda på en arbetsplats, vikarierna på skrivcentralen, som hade minst att säga till om och visade ingen uppskattning eller tacksamhet för den hjälp dessa snälla kvinnor gav henne. Alla där var jättegulliga och ville bara hjälpa till så gott de kunde. Att ge sig på de som är längst ner, och de som är bara snälla, är så elakt och lågt man kan gå. Jag såg henne som en mobbare, en som tryckte ner de förtryckta, och det var därför jag irriterade mig på henne. Jag backade aldrig heller när hon ljög ihop saker, utan försökte överlista aset. Vilket jag gjorde, men som du hörde låtsades hon då som om det hon själv skrivit inte gällde längre. Hon ändrade spelreglerna tills de var fullkomligt absurda!


Där är vi nu tillbaka till de övergrepp som jag nu håller på och analyserar och mentalt försöker hantera. Att kunna hantera övergrepp, VÅLD mot dig på något sätt, är det avgörande för hur man kommer igenom trakasseringen nämligen. Det som hände under alla mina år vid Svenska Kyrkan slutade ju i att jag blev allergisk mot allt som har med religion och kyrkor att göra. Jag ser Svenska Kyrkan som ett tillhåll för de mörkaste själar på jorden, för egocentriska narcissister som vill ha beundran ifrån de få människor som fortfarande går dit. Det finns en och annan mycket trevlig präst och annan personal, som jag inte känner de här dåliga energierna ifrån, men dessvärre är alltför många fullständigt falska - som vargar i fårakläder. De är rovdjur som är där för att hitta sårade själar att utnyttja, anser jag. Eftersom jag en tid efter även gick ur Svenska Kyrkan kan jag inte påstå att jag hanterat det traumat särskilt bra. Jag har aldrig fått någon ursäkt ifrån dem för den mobbing och det förtal de utsatte mig för under alla mina år vid Samfälligheten i Mellansverige. Kanslichefen försökte hjälpa mig, men han var själv i underläge mot de giriga kärringarna i fullmäktige, som hellre köpte nya telefoner med faxar till sig själva, än till pastorsexpeditionerna, som hade dåliga och gamla de aldrig fick ersatta. Han lovade mig dock att den webb-portal jag byggt upp skulle ligga kvar som referens när jag skulle söka jobb här nere i södra Sverige, efter min barnledighet. Men gissa vad - strax efter jag slutat hade kärringarna i fullmäktige gett webbadministratörsjobbet till en lokal, superdyr firma i staden, som allt de behövt göra var att plagiera allt mitt material rätt in i en typisk webbsida, som vilken annan som helst. Jag hittade alla mina texter och allt mitt material bara instoppat i deras massproducerade design. Ingen referens till vem som samlat ihop allting och skapat grunden för hur allt skulle organiseras. Hela mitt arbete var fullständigt bortsuddat, som om jag aldrig funnits. Jag hade inte fått en krona extra i lön för det arbetet, medan en sån firma tar en enorm timpenning. Man anar att någon i fullmäktige var släkt med den som hade firman. Det brukar vara så.

Så efter att ha blivit så illa behandlad av alla dessa skenheliga typer vid Svenska Kyrkan, som är fylld av falska hycklare till låtsat kristna, så vet jag hur djupt ett trauma kan gå för något som man associerar med VÅLD mot ens själ. Jag hade trott att den vikarierande prästen, som FÖRTALAT mig inför Kyrkofullmäktige, var min vän. Jag hade behandlat henne som en vän. Precis som jag har behandlat TANTEN och hennes älsklingsbarn som vänner hela livet. Jag har om och om igen tänkt gott om dem och varje gång de betett sig som samariterkärringen har jag tänkt att det bara var ett misstag, en dålig dag, och att de egentligen inte menat det. När jag fick samtalet från TANTEN efter julen 2004, mitt i tsunamin i Indonesien, undrade jag förstås varför hon sa allt elakt hon sa om mig. Ifall det var hennes åsikt att jag var en dålig mamma och att mina barn var dåliga barn, eller om det var värdfolkets åsikt. Vi hade alla varit på julmiddag hos det skojarpar jag berättar om ovan, de som satte dit mig genom att visa mig det där optionsavtalet. På vägen hem får vi höra om tsunamin och nästa dag ringer TANTEN och skäller på mig. Efter jag skällt tillbaka för att hon bryr sig om sånt NU - värdinnans son är fast i tsunamin - så ringer hon tillbaka en kort stund senare och skäller på mig för att jag inte bryr mig om offren i tsunamin, och så lille gossen förstås. Ungefär lika galet som samariterkärringens beteende alltså. Vilket förstås var skälet till att jag irriterades så svårt av den kärringen - hon betedde sig lika ologiskt och vettlöst som TANTEN. Men efter de samtalen har iallafall min misstanke varit att även det här paret håller på och förtalar mig. Att TANTENS favoritdotter snackar ILLA om mig bakom min rygg. Varför var annars TANTEN så upprörd på mig ifall inte jag på något vis skämt ut henne? Hon brukar skämmas för mig och anse att jag "skämmer ut henne", så hennes skräck är att hon ska komma själv i dålig dager för något jag gör.

Jag har tänkt mycket på hur konstigt hon betedde sig när hon ringde sådär. Hon har aldrig tidigare eller efter ringt om något sånt. Å ena sidan kanske hon bara var svartsjuk för att alla var trevliga mot mig och ingen behandlade mig illa den kvällen. Jag vet inte vilket som är skälet till hennes utskällning av mig, men som sagt, mina misstankar började då att paret inte sa så snälla saker om mig så snart jag lämnat huset. Sen fick jag en elak kommentar sommaren 2005 från lilla frun, som var mycket svartsjuk fast hon aldrig brukar vara svartsjuk. Det tyckte jag var mycket konstigt, som om någon - hennes man förstås - påstått att jag gjort något jag inte borde ha gjort. Jag vet inte vad det skulle vara för allt jag gjort var att prata med honom och en drös till människor, som jag var betydligt mer glad och upprymd över att träffa, på en släktträff. Efteråt minns jag att jag var så glatt överraskad hur trevligt jag hade det med flera av mina kusiner. Jag hade upptäckt att de inte alls ogillade mig och vi hade haft det så roligt ihop! Inte ens lilla fruns elaka kommentar om att jag flörtade med hennes gubbe fick mig ur humör, även om jag blev grymt sårad av påhoppet. Nästa år på sportlovet körde jag ner min äldsta flicka till dem för några dagar och sen hämtade jag henne igen. Min flicka var sjuk hela tiden hos dem och hon berättade att det var fruktansvärt hela vistelsen. Hon ville bara hem igen. Men när jag var där sov jag över en natt, minns inte om det var när jag hämtade eller lämnade. Då gjorde feta gubben närmanden mot mig! Väldigt märkligt med tanke på att det ju, enligt hans fru, var JAG som var så flörtig. Han frågade något om min man behandlade mig väl och att jag skulle berätta om han inte gjorde det. Väldigt konstigt det också. Det påminde mig lite om en historia jag berättat för honom 2003, om en av min mans vänner, som ringt till mig och sagt till mig att om jag skilde mig så skulle jag bli hans kvinna, fast han var gift! Charmörer. Otrogna charmörer. Eller hur?

En sak jag lärde mig från den där kompisen till min man var att han sen ljög nått förfärligt och han FÖRTALADE mig åt höger och vänster. För att helt göra sin egen fru omisstänksam hittade han på de mest sjuka lögner om saker jag skulle ha gjort, anar man. För sen sprang hans hustru i stugorna runt om mig och tisslade och tasslade tills inte en människa hälsade på mig längre. Jag frågade runt om någon visste varför han betedde sig så elakt. Han hade i telefonsamtalet t o m erkänt att han hållit på och FÖRTALA mig och att han medvetet MOBBADE mig. Och sen går han och fortsätter i än högre grad med samma verksamhet! Den ende som kunde förklara den här fullständiga galenskapen var TANTENS älsklingsson. Av honom fick jag veta att sådär gör man bara för att göra sin fru omisstänksam. Så det är ifrån honom jag fått den visdomen, för jag har ingen aning själv hur otrogna äkta män resonerar. Den här typen verkade vara någon slags hysteroid personlighetsstörning med starka narcissistiska drag, vilket gjorde att han agerade fullkomligt hysteriskt och överdrivet vid minsta lilla misstanke om hot. Att hans agerande var synnerligen skrämmande, och kändes som fruktansvärda angrepp mot oss andra då han hotade våra barn och skrek och gapade som en galning. Allt för att jag inte ville han skulle göra det han sagt till mig - komma hem till oss när min man var bortrest. Jag hade tänkt ringa och säga det till honom, för han verkade inte fatta det när han ringde och tjatade på mig. Så efter några dagar fattade jag modet att säga att det ville jag inte. Det var på en onsdag och min man hade inte varit hemma sen söndagskvällen och jag stod inte ut med ångesten längre att han verkligen tänkte komma och försöka charma mig. Han var väldigt charmig och jag blev väl rädd för det. Så jag ringde hem till honom, för han hade sagt att det var slut mellan honom och hans fru, men hon svarade och de var visst mer lyckliga än någonsin. Han hotelser följde efter det samtalet. Bara att jag pratat med hans fru gjorde honom fullkomligt bindgalen. 


Därpå följde en ännu värre mobbning och förtalskampanj från honom än han tidigare hållit på med. Tydligen var det så enligt min källa - TANTENS älsklingsson - att så snart som en charmör ser en brud de blir intresserade av så börjar de förtala henne inför sin nuvarande partner. Att han förtalat mig hela tiden var alltså en bekräftelse på att det verkligen var sant det han sa till mig i telefonsamtalet, att han gillat mig sen första gången han såg mig. Mig och tre dussin andra kanske. Oavsett, så gör charmörer så. Alla de gillar säger de till sin partner har något dåligt och är otrevliga eller obehagliga, eller något annat, så att inte den som de är tillsammans med ska fatta minsta misstanke. Däremot kan de vara supergulliga och trevliga mot fula tjejer de inte är ett dugg intresserade av. Mycket märkligt, men rent logiskt kan jag ju se att det kan funka rätt effektivt, om man gillar att ljuga och lura andra och tycker att livet är någon slags lek, där man ska vinna poäng på att lyckas med en massa rackartyg, utan att bli fasttagen. En del av det här hade jag alltså berättat för skojarparet och då speciellt gubben. Eftersom han själv var en sån typ som bedrog hans fru så kanske han inte alls tyckte det var något fel på sånt här beteende, som han då gjorde gällande. Men han kanske istället förstod att jag var en sån där känslig typ som tog väldigt illa vid mig av att bli misstänkt för att hålla på såhär. Så kanske det verkligen var han som hintat till sin lilla fru om att jag "flörtat" med honom på släktträffen 2005? På det viset kunde han ju börja undergräva vår relation, som blivit väldigt stark mellan hennes skilsmässa och fram tills hon träffade honom. Det var 2-3 år då vi skrev mängder av mail till varandra, men allteftersom hennes relation med den feta gubben framskred så avtog mailskrivandet. Inte för att hon behandlade mig som en likvärdig person, eller ens som en riktig person, men mer som att hon tyckte det var tryggt att jag ändå fanns där - hur slavaktig och obetydlig jag än var. Ungefär som tonåringar ser på sina tråkiga mammor.

Att han sen vågade vara så fräck i februari 2006 tror jag var just för att han förstod att inget jag skulle säga till hans fru skulle vid det laget bli trott av henne. Hade jag naivt gått och skvallrat för henne om hans fåniga beteende hade kanske hon och jag redan då blivit ovänner. Men jag låtsades som ingenting och puffade bara bort honom. Sen ville jag aldrig igen sova över hos dem, dels för att de har en sån dryg inställning, så överlägsen och ohyfsad mot gäster att man känner sig som ett äckel när man är där. Dels just för att slippa fler pinsamheter, då helt klart somliga inte vet hur man beter sig mot folk. Julen 2006 jul har jag för mig att vi åkte hem igen, utan att sova över. Eller så sov hela familjen över på något vis. Jag minns inte. Det enda jag minns är att jag mådde väldigt dåligt den julen, men alla skällde på mig för att jag inte gjorde en massa som de tyckte jag skulle ägna min tid åt. TANTEN var där och skällde, hennes älsklingsson var där med sin fru och han skällde. Även skojiga värdinnan instämde för fullt om hur lat jag var som inte hjälpte till mer. Det var det som de ville jag skulle göra som var det viktiga. Inte det jag ville göra eller kände var mitt ansvar att göra. De ansåg att jag hade råd att göra saker jag inte hade råd med. Tid att göra saker jag inte hade tid med. Och framförallt ansåg de att jag har ork att göra det, som jag inte hade ork för. Att tvinga på någon annan vad den ska göra är att begå ett övergrepp på den personen och när ingen lyssnar på skälen varför man inte kan göra det som krävs, är det att behandla personen som en slav, en ofri människa som inte rår över sitt eget liv. Det tog flera veckor innan jag kom över den attacken - MOBBNINGEN - som skedde den kvällen. Hur de satt och stod runt mig och bara förlöjligade allt jag sa. 

Jag skulle lämna min familj och åka bort och utföra hemtjänstarbete på annan plats, medan min familj kunde ta hand om sig själv. Annars kunde de följa med och vi kunde bo mitt i vintern i en iskall sommarstuga utan isolering. Alla djuren hemma kunde min man sköta om, samtidigt som han jobbade över varje dag i veckan för att sköta sitt jobb. I veckorna, när barnen gick i skolan, kunde de ta hand om sig själva efter skolan. Om de åkte reguljär buss, och inte skolbuss, kunde de gå hem från bussen mitt i vintern själva. Äldsta flickvännen hade en pojkvän i stan hon brukade stanna hos och de åkte hem ofta till oss. Pojkarna gick på mellanstadiet och lillflickan på förskolan. Men de kunde ta hand om sig själva - de behövde ingen som fanns i närheten och såg till att de fick mat efter skolan, ingen som hjälpte med läxor eller som de kunde prata med. De behövde ingen som tvättade deras kläder eller som hjälpte dem ta hand om alla deras djur. Jag tror vi hade över 50 olika individuella djur just då, för alla barnen hade börjat skaffa egna roliga sorter och en hel del hade fått mängder med ungar. Det var allt från enorma musfamiljer, till marsvin, nån hamster och så mängder av kaniner och en hel del katter också. Jag minns inte om vi hade höns just då, men det kan vi ha haft. Vi har haft mycket djur den mesta av tiden och djur tar mycket tid och energi att sköta om. Det är inget man gör på en höft, som de här mobbarna verkade tro. Ingenting jag sa fick dem att ändra sig. Lilla värdinnan kunde ju inte komma ifrån för till skillnad från mig hade hon ett jobb. Liksom hon hade ett barn då på halvtid. Sen hade hon sina bonusbarn, som hon kallade barnen som egentligen är makens ex-frus barn och som mest ändå bodde hos henne. Officiellt skröt hon om att hon hade tre barn, men i verkligheten hade hon alltså ett barn på halvtid. Andras barn får räknas på dem.

Nu minns jag inte precis exakt hur de lyckades knäcka mig den kvällen, men jag låg sjuk i flera veckor efteråt. Jag var fullkomligt ur gängorna, som om de helt dränerat mig på den sista energi jag hade. Nu vet jag ju att jag då lidit av svår blodbrist i många år som då vid det laget blivit dödlig under mer än ett år. Stress och dödlig blodbrist gör en helt klart mycket mottaglig för virusar, så jag fick en ordentlig influensa. Det hade jag också försökt förklara för mina MOBBARE att jag inte kunde åka dit bort heller och dra med mig sjukor. Då jag ofta kände mig väldigt hängig ville jag inte åka dit. Sen hade barnen med sig sjukor hela tiden ifrån sina olika skolor. De gick då på TRE olika skolor på tre olika orter, en i stan, en i samhället och en i byn. Därför var det oftast minst ett barn som var lite dåligt mest hela tiden. Det trodde förstås inte de som bodde i soliga Florida ett ljud på. Om inte de var sjuka där i solen, varför skulle vi? Kanske för att vi alla hade brist på D-VITAMIN? Till skillnad från honom och hans familj så kunde vi aldrig unna oss att åka någonstans. Vi hade ingen pappa eller mamma som betalade flygbiljetter. Men som jag sa så mådde jag så dåligt efter sommaren 2005, då när blodbristen började bli dödlig, att jag ändå inte skulle orkat åka nånstans. Det var den här Julen som jag insåg hur lite de bryr sig om mig. Jag mådde ju helt klart väldigt dåligt, och de visste jag hade känt mig sjuk sen jag hjälpte lilla frun, värdinnan, flytta 2003. Efter det hade både jag och han som numer är död, totalt blivit knäckta. Han hade jobbat skithårt vid flytten och tvingats ta hand om hennes piano. Hon hade lovat oss att ta dit några egna grabbar, men när vi kom dit - jag, min man med dålig rygg, hennes älsklingsbror och gamlingen - så fanns inga andra där än hon. Och hon kunde ju inte förta sig, så fin som hon är. Vi andra slet som djur hela den där dagen och strax efter jag kom hem tappade jag förmågan att hålla i saker. Jag var helt muskelsvag, som om ingenting fungerade längre. Då trodde jag att jag fått nån influensa, men efter några månader utan det blev nämnbart bättre tänkte jag att jag kanske fått MS, eller nått annat som skadar musklernas förmåga att röra sig.


Nu vet jag ju att det var blodbristen, precis som mitt håravfall var. Jag hade klagat på att jag tappade håret fortare än det växte ut ända sen 2002, men rådet jag konstant fick ifrån TANTEN var att kolla vattnet. Till och med ifjol, när jag varit skitarg i ett par månader på allt det här med avtalet och att alla dessa människor inte för en sekund kunde tro att det jag sa kunde stämma, då skrev TANTEN att orsaken kunde ligga i vattnet. Dvs orsaken till att jag var arg för att alla så lättvindigt bara antog att det var jag som var LÖGNAREN var vattnet. Som om det fanns något i vattnet som gjorde att jag ogillade att alla hellre antog att jag var en förljugen falsk jävel än att hon som satte dit mig genom att visa beviset på att HON LJUGER är den som är den falska jäveln. Vad i ett vatten kan orsaka att man ogillar falskhet, menar hon? Och vad är det för vatten man ska ha, som gör att man gillar lögn och falskhet? Jag driver bara med hennes egna slutledningar förstås, för hon skrev ju givetvis att jag var arg för absolut ingenting. Det är sån hon är - lika galen som samariterkärringen! En månad tidigare hade hon skrivit massor om hur stugan bara för att hon säger det ägs av hennes älsklingsdotter. Hon behöver inga papper på det - det räcker med att vi säger att så är det. Och naturligtvis så var det jag sa bara en lögn, för folk ljuger under ed hela tiden - proklamerade hon. 

Det med att folk ljuger under ed skrev hon på min födelsedag, ovanpå det mailet där jag blivit hotad med polisen och kallad elak mobbare, som trakasserar och förtalar den ädla ängeln - TANTENS älskade dotter. Det liksom för att visa mig riktigt tydligt att hon inte tror ett skit på mig. Hon förstod ju att hon skriver något så ELAKT på min födelsedag, efter hon hört min ärliga, uppriktiga ed, så skulle hon kunna knäcka mig ordentligt. Det var liksom hela tanken förstår man, för när min man skriver tillbaka till henne att hon tagit sida MOT mig och på den sida som håller på och SVARTMÅLAR mig och försöker KNÄCKA mig, samt hur osmakligt det är av henne efter hur snäll jag alltid varit mot henne, då reagerar hon med att sprida ut till ALLA hon känner att han hotat henne och förbjudit mig att prata med henne. Inte ett ord om det han egentligen sagt till henne! Istället tar TANTEN hans mycket välskrivna och högst förtjänta ord och hittar på att han sagt något helt annat. Hans konstaterande att ingen här VILL ha med henne att göra är det hon sen använder för att göra ett stort DRAMA om att ingen FÅR träffa henne. Hon som inte satt sin fot i vårt hus på ett helt år, fullkomligt FRIVILLIGT, gör världens drama av att hon skulle vara portad ifrån vårt hus. Det känns lite väl mycket som en provokation, det hur hon attackerar mig på min födelsedag, ovanpå alla de andras MOBBNING av mig, för att liksom rättfärdiga att hon inte kom och hälsade på någonsin. 

Det är faktiskt så jag tror det är, då hon redan 2009 sagt till mig att hon inte tycker jag behöver hälsa på henne med barnen. Hon har aldrig gillat mina barn och det har bara blivit mer och mer tydligt ju äldre hon blivit. Sist hon var här för två år sen sa hon något fullkomligt helknäppt. Hon satt och beklagade sig över sin dåliga relation med mina barn, som om det var DERAS FEL. Jag sa till henne att barn ska man lära känna när de är små för när de är tonåringar är det oftast för sent. De har tappat intresse för gamlingar vid det laget. Så när hennes älsklingsson strax efter hennes mailattacker mot mig på min födelsedag författar en milslång inlaga till rätten, som de fullkomligt dissar då det är ren smörja allt han skriver, så citerar han väldigt mycket från sin älskade mammas LÖGNER om min man. Det är så synd om den fina gamla kärringjäveln, som hindras att träffa sina älskade barnbarn pga den hemska fadern, som terroriserar sin fru och har skrämt upp och hotat även andra släktingar. Det låter på honom som han försöker skylla på min man för att han som såg mig läsa det där optionsavtalet påstår att han såg mig. Som om jag tvingats att tvinga honom att säga så! Som om han, min man, skulle vara en fullfjädrad PSYKOPAT som hotat mitt vittne till livet. Det är faktiskt så som han går på till Tingsrätten. Det är en hop med GROVA ÄREKRÄNKNINGAR, som man definitivt kan stämma skitstöveln för. Allt säkert ihopkokat av TANTEN. 

Senare skriver samme karl till Hovrätten en annan harang om mitt sköra psyke, som tydligen är så känsligt att det brakat ihop pga att min son blivit misshandlad förra våren. Det här skriver han alltså i slutet på året, men jag ska vara fullkomligt knäckt för detta hela året och lida svåra mentala problem, för att MIN SON blivit drabbad av ett brott. Jag tror snarare att jag måste vara STARK när en nära anhörig har drabbats av något traumatisk och det är INTE TID för självömkan då. Men det får han det till - att jag är så patetiskt ynklig att jag inte klarar av att hantera att prata med syskonen pga att jag mår dåligt pga min sons problem. Snacka om lågvattumärke att attackera någons barn! Det är så narcissister gör. Minns du den där otrogna narcissisten som jag berättade attackerat mina barn efter han fick veta att jag pratat lite med hans fru? Han hotade att han skulle gå till socialen och ljuga ihop skit. Den här skriver istället till rätten och använder min son som ursäkt för att framställa mig som ett fullkomligt överkänsligt, fnoskigt fruntimmer. Det mest påtagliga i det han skriver är HUR han skriver det han skriver. Det låter som direkta CITAT från TANTEN. Jag svär på att det han gör är att citera de senaste fantasierna från TANTEN för att hon nyligen hittat min blogg om min sons äventyr. Det var faktiskt två bloggningar, där jag i den första gav en rejäl dänga mot polisen, för de var riktigt dåliga, sen i nästa blogg en dänga främst mot åklagarassistenten, för hon var ett riktigt äckel som ljög och på vilje framställde saker som hon visste var fullkomligt felaktigt. 


Det var speciellt ett vittnesmål hon om och om igen kom tillbaka till, där en tolk hade översatt fel och vittnet senare ringt in och ändrat vad översättaren sagt. Trots att hon visste om det här, ignorerade hon det. Allt för att låtsas att den felaktiga översättningen var korrekt. Allt för att försöka göra den skyldige till misshandeln MINDRE skyldig, och offret för misshandeln också skyldig. Hon satt och ojade sig för ett par påstådda blåmärken på axeln på gärningsmannen, som ingen kunde se, men så snart som bilder på min son kom upp, ändrade hon helt tonfallet och låtsades att det var väl ingenting. På fotot ser han fullkomligt mosad ut - i ANSIKTET. Det var fullkomligt tydligt att både polisen och åklagaren var på brottslingens sida, så när jag fick veta från en bekant, som jobbat på socialen i Malmö länge, att polisen blir kompisar med dessa socialfallsungar så trillade polletten på plats. Sen har man ju hört att poliser är det mest psykopatiska yrke som finns, och vem sympatiserar en psykopat med? En annan psykopat. Och gärningsmannen var en psykopat. Allt det här stod i bloggarna, som var mer samhällskritik än sitta och tycka synd om mig själv för jag är en morsa som bara bryr mig om mig själv. Men hennes älsklingsson hade väl bara HÖRT om min blogg och fått den översatt från verkligheten till TANTENS tvistade version av allt jag gör, tänker, skriver, tycker och överhuvudtaget ÄR. 

Personligen tror jag att den värsta förtalaren jag haft i hela mitt liv är TANTEN. Det är tack vare henne som hennes älsklingsson aldrig kan ha fel. Jag tror att långt under hans HAT för mig så älskar han mig egentligen, men han kan inte se det för han låter TANTEN och hennes mini-me, hennes älsklingsdotter, fylla honom med lögner om mig som han valt att tro på. Sen när han väl trodde på deras lögner började han ljuga själv - FÖR ATT JAG FÖRTJÄNADE DET. Det är så det fungerar - hur man korrumperar en människa. Han blev korrumperad för länge sen, redan som knappt tonåring hade hon honom att tortera mig när jag var ledsen och upprörd redan efter all mobbning i skolan. Ju ledsnare jag blev, ju mer retades de och han var mycket duktig på att säga de hemskaste saker. Ärligen trodde jag att det enda han ville var att jag skulle ge upp och ta livet av mig. Att då skulle han till slut bli mammas absoluta favorit för alltid, om han lyckades med det. Han gjorde ungefär samma sak mot sin äldre bror, mammas kanske mest avskydda barn. Jag vet inte om hon avskyr mig mest eller honom, men hon var OFTARE elak mot honom än mot mig. Det är så narcissistiska, sadistiska mödrar korrumperar sina gyllene barn. De lär dem att tortera sina syskon, utan hänsyn, empati eller ånger. Så länge du går med på det - om du är ett gyllene barn - så förlorar du din själ, dripp, dropp, lite i taget. 

När hennes älsklingsson var 18 år bad han sin mamma FARA ÅT HELVETE mer eller mindre. Han skrek KÄRRINGDJÄVEL till henne och var mycket oförskämd mot henne. Jag tror han tröttnade på att vara hennes lilla flygande apa, som skulle attackera sina syskon och göra elaka saker på kommando. Det tyckte jag var både chockerande och samtidigt bra. Chockerande för jag skulle aldrig någonsin få för mig att tilltala TANTEN på det viset - kanske jag skulle kunna skrika på henne när hon inte hörde det, men inte i hennes ansikte. Bra för att det betydde att han höll på att frigöra sig från henne. Tyvärr kom han tillbaka till henne igen och när hon var mitt upp i sitt arvskiftesdrama, som hon själv skapat precis som det här, så fick han en total härdsmälta. Han hade inte haft hennes stöd på ett tag, för hon var upptagen med att bråka med sina syskon, så han kollapsade mentalt. Jag har hört om något om detta, att narcissister som inte får sin dagliga föda av uppmärksamhet de brukar till slut bryta ihop i en form av psykos. Det var det han måste fått, för han var fullkomligt desperat efter "MUMMIE". Efter det var det nog som han skaffade sin fullkomligt sinnessjuka fästmö som gjorde sitt bästa att förstöra mitt bröllop. Och samma fruntimmer förbjöd honom att umgås med någon i hans familj, sa iallafall TANTEN. Vad som hände med dem vet jag inte, jag vet bara vad jag upplevde med den hemska människan och hon var en jävla katt-tjuv och lurendrejare. Man lurar inte släktingar på det viset, inte ens pojkvännens, som hon gjorde. Så klart hon dumpade oss alla efter hon betett sig som skit mot oss. Jag vet att hon betedde sig som skit mot mig, men sen vet jag inte mer än att ett tag umgicks inte TANTEN med sin älsklingsson. Hur länge minns jag inte det här pågick. 

Några år senare så blev hon också osams med sin andra son, den hon inte gillar, men det vet jag var helt hennes eget fel. Hon var så jävla sjukt elak mot en snäll människa att hon förtjänar att den sonen knappt någonsin hälsade på henne igen. Han började litegrann efter ett tag, men inte mycket. Det är därför jag tror att hon tror att jag bara är sådär också. Men hennes söner bröt med henne pga saker hon gjort mot deras partners. Den ena partnern var förstås ett fullkomligt psyko, men den andra borde verkligen inte blivit behandlad så kränkande och orättvis, som TANTEN behandlade henne. Det var fullkomligt onödigt och nedvärderande. Å andra sidan visade hon precis hur hon är, när hon gör sådär dumma saker inför folk. Skillnaden här är ju att hon har gett sig på MIG, hon har gett sig på min MAN och så har hon trakasserat mina barn, speciellt en av dem har hon fullkomligt telefonterrat, ibland flera gånger per dag, under månader. Till slut fick hon stopp på busringningarna. Det är en flicka som hon vet pluggar på högskolan, som har en liten handikappad son att ta hand om, och kärringen ringer och ringer och ringer, trots att flickan inte svarar. Inte minsta hänsyn. Hon borde fatta att efter hon sagt kränkande saker om mig ett visst antal gånger så tröttnade hon. Det var det hon sa, att hon pratat med TANTEN ett antal gånger för hon ville ju inte sluta bara för att jag var arg på henne. Men varje gång märkte hon hur TANTEN smög in små giftiga pikar om mig. 


Jag märkte själv på dottern att det var något fel och sen hörde jag att hon fick en jävla massa telefonsamtal från tanten. Dottern till och med bad mig att börja tala med henne igen, så hon slutade ringa henne. Vilket verkar ha varit planen. Terrorisera dottern, som redan är under stor stress, tills HON tvingar mig att tala med kärringen. Jag sa till henne att stänga av mobilen, blockera tanten eller vad som helst. Jag tänkte INTE bli utpressad att prata med henne. Jag vet precis vad hon tänker säga, och jag vet precis vad hon tänker om jag pratar med henne igen. Att DE har vunnit. Jag tänker inte låta dem vinna igen. Jag tänker INTE bli slav igen - som ger bort mina rättigheter. Så är det - LEV MED DET!

Ingis Erlingsdotter - Magnolia Lane