Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

söndag 1 juni 2014

Att Vakna Upp

Warning! Do NOT try and auto-translate this to english. It will come out as gibberish and make no sense. I have already been accused to be a very nasty person by a reader doing that on another swedish article on another blog, so I recommend you NOT to try it and think what you read in english is what I ment to say and that it's even close to what I wrote in swedish. Some things even are translated into the opposite of what I wrote! 

Äldst, andra och jag!
Lyssnade häromdagen på (tror det var Lenon Honor) hur man använder “trauma reinforcement” för att fortsätta hålla folk i samma sinnestillstånd år efter år. Det genom att varje år ta upp saker som t ex 911 och andra stora trauman. Insåg då varför vissa saker i ens personliga liv synes så viktiga, saker som andra kanske tycker jag är ett överkänsligt knasfruntimmer som gör så stor sak av. Det kan vara en händelse iscensatt av anhöriga som skapat oerhört trauma för mig, trots att det “borde” bara bli en sur min och några bitska genmälen åt dem. Istället känns det som om hela världen rasat ner i huvudet på mig och jag flyter fram i en flod av ren och skär ångest. Trauma reinforcement. Det är det som sker. Narcissister är mästare på just detta och vid det här laget har jag hört så många historier på deras “sjuka” tillvägagångssätt. Det är gaslighting i stort sett, fast på ett plan där en verklighet syns på utsidan – dvs alla utanför epicentrum, den person som är “targeted”, fattar noll och tror allt är så fint och bra. Allt medan den person som är “targeted” blir återigen traumatiserad och förnedrad. Bara den person som psykningen riktas emot förstår, samt de personer som står tillräckligt nära den här personen. 

Andra, jag och äldst!
I mitt fall så är det min egen familj, främst mina barn som ofta fått ta del av traumatiseringen. Maskerna har oftast trillat av framför mina barn och nu som tonåringar och vuxna har de börjat berätta mer i detalj en efter en av såna “masksläppande” upplevelser. Så, framför publiken – bekanta och äldre släktingar – spelas en perfekt och charmig scen upp. Glada och generösa, lekfulla och roliga är samma personer, som strax efter, privat, mot de “targeted” och deras avkomma, visar ett helt annat ansikte. Det här återberättat för alla dessa bekanta och äldre släktingar verkar otroligt, det säger alla “targeted” att de förstått. De flesta tror dem helt enkelt inte om de verkligen berättar allt som pågår bakom “kulissen”. De tror det är överkänslighet, övertolkning. Till slut tror man själv det också så man “tappar minnet” av mängder av händelser. Min man har genom åren – 27 år – förundrats över min förmåga till “glömska” av helt sinnessjuka händelser. Fullkomligt bortraderade ur minnet tills han påmint mig och en svag igenkännande känsla kanske uppkom, men ärligen kände jag mig oerhört blockerad fram till min fullkomliga minnesförlust hösten 2011. Efter det verkar mitt program släppt så pass att jag inte så lätt blev “glömsk” igen. 

Min långa lillasyster pekar och ber mig flytta mig! 
Det skedde en stor “trauma reinforcement” under sommaren 2012, som jag beskrivit i en video med foton som visar tydligt vad som pågår i familjen. Jag och den äldre brodern blir utknuffade ur ett foto av våra yngre syskon. Han av sin yngre bror och jag av min yngre syster. De drar sina barn intill sig och ställer sig bakom våra föräldrar. Fokus är nu på dem, deras barn och föräldrar. Vi andra med våra många fler avkommor står uttryckta i kanten. Det är fotot som togs innan min sk “50-årsfest”. Dvs jag står i ett hörn, inklämd, på fotot fast det skulle föreställa en fest FÖR mig. Ganska typiskt.

Äldst, jag och andra!
Traumat den här sommaren var för den oinsatte inget viktigt. Eller kanske, för många har höjt ögonbrynen chockat när jag berättat. De hade tjatat ända sen innan min riktiga födelsedag att de ville ordna en fest för mig. Till saken hör att jag aldrig haft någon riktig födelsedagsfest någonsin när jag växte upp. Men nu ville de absolut ha en. Jag var inte intresserad, bl a för att min födelsedag är 1 juni och de ville ha festen i slutet av juli. Två dagar före festen ska träda i kraft ringer den broder - som tjatat värst om att de ska ordna den - och säger att “ingen vill köpa mat eller tillaga den till festen” och han ber min man köpa och laga maten. Det är den bror som alltså fick ha födelsedagskalas som barn. Stora kalas med vit duk och många barn. Efter allt tjat om att de ska ordna en fest kommer beskedet att “ingen vill köpa eller laga maten” som en hästspark i magen. Traumat här är att bygga upp en förväntning, att de kanske ändå bryr sig, och sen är det INGEN som bryr sig ens så mycket att de vill spendera några hundralappar på mat eller göra ansträngningen att laga den. När sen festen blir av, med mat köpt av min man och tillagad av honom, finns inga bord, inga dukar, utan allt är hastigt sammansatt som ett flaxigt jippo med lite överblivna plastbestick och papperstallrikar och vi sitter på stolar i rummet. Dvs festen är ingen riktig fest ändå, utan bara ett kort jippo för att få det att se ut som de gjort något. Gästerna tror DE ANDRA köpt och gjort maten och somliga tror det är ett knytkalas som de själva fått bidra till. Men ingen verkar fatta att det som skulle vara en “överraskningsfest” åt mig, ursprungsversionen, nu urartat i att det inte ens blivit någon riktig mat om inte vi fixat det själva.

Äldst, jag och andra!
Traumat är alltså att bygga upp ett hopp och sen krossa det. De få presenter som sen presenterades – alla var inte fysiska – var genomgående också förstärkningar av traumat. Ett löfte om en spahelg trots att givaren fått veta att jag absolut INTE var intresserad. Jag hade t o m låtit hälsa henne “över min döda kropp” eftersom vi gick på spa när jag fyllde 40 och jag gillade det inte. Han som ringt och sagt att “ingen ville köpa eller laga maten” hade redan på min riktiga födelsedag lovat mig “vad jag ville” från en sajt för max 700 kr. Han hade föreslagit att jag kunde önska mig lite krimskrams, t ex väskor och sånt, och jag hade sagt att jag absolut INTE ville ha krimskrams eller någon väska. Jag hade sen skickat honom min önskelista strax efter löftet. Bara böcker. Hans familj gav mig sen en stor illrosa väska inslagen i skrynkligt papper, som om de glömt presenten och hastigt rafsat ihop något. Kanske väskan var en nyss köpt till hans fru hon offrade? En annan gav mig opalsmycken, gamla hon själv använde på 70-talet, som låg i en plastig stor portmonä i ljusblått, som inte alls är min färg. Smyckena hade hon försökt ge mig redan strax efter min födelsedag och jag hade sagt till henne att de “inte var min färg eller min stil” och tackat nej till dem. En äldre släkting hade tagit med sig en gammal flaska vin hon fått för många år sen av några vänner, i gamla påsen och med deras kort kvar på flaskan där det stod till henne och från några okända personer. Allt var som ett stort skämt alltså. 

Jag och äldste sonen i rosa skjorta är nu flyttade ut ur fokus!
Alla månader med TJAT om hur viktigt det var för dem att “ordna” den här festen åt mig och sen detta löjliga fiasko... Inget ordentligt planerat och alla gåvor billiga, fjantiga eller rent ut sagt en förolämpning. För de som satt och tittade på kanske allt verkade helt normalt och jag förstod att inte visa så mycket hur jag kände för hela den sjuka charaden. Betänk att dessa personer ALDRIG ens brytt sig om att ordna ett kalas för mig så tanken föresvävade att de kanske tyckte att det här var allt jag “förtjänade”. Vilket är traumatiserande bara det, utan den upprepning av gammalt trauma hela charaden egentligen var. För den som analyserar hela skiten. 

Äldst, andra och jag!
Detta med det fejka kalaset med alla fejka presenter är energimässigt i grunden samma trauma som när min mamma lovade ta mig till balettskolan som 5-åring, men istället tog mig till någon källarlokal där mammor och barn dansade små grodorna. Sen försökte hon få mig att tro att det var balettskolan. Lokalen verkade ligga i närheten av hennes jobb på sjukhuset och jag tyckte jag kände igen platsen. Kanske hon sett nått anslag på väg till jobbet och tänkt att det var perfekt för att få mig att sluta tjata om baletten? Lura i mig att denna fåniga källardans var den fina balettskolan i Kristianstad. Hon hade bara tagit in mig innanför dörren och ställt mig där och uppmanat mig att “gå och dansa nu om det är så viktigt”. Hon visste mycket väl att jag var väldigt blyg så naturligtvis vågade inte jag ENSAM gå fram till en hög med främlingar. Alla andra barn hade sina mammor med sig, men jag skulle ENSAM gå fram och dansa utan min mamma, sa hon. När jag inte vågade häcklade hon mig och sen slet hon ut mig genom dörren, drog mig bort till bilen, slängde in mig i bilen, skrek sen hela vägen hem till mig om hur hon uppoffrat sig för mig, om hur otacksam unge jag var, och hur hon ALDRIG NÅGONSIN igen skulle göra någonting jag bad om. För jag var så otacksam och elak. Själv var jag, ända sen jag insåg att hon lurat mig, i chock. Jag minns än att jag tänkte i bilen hem att mamma är galen. Det skrämde skiten ur mig. 

Äldst, jag och andra!
Fysiskt våld är en helt annan sak och jag var då helt van vid att bli slagen under ritualistiska former av för mig okända anledningar. Jag trodde inte ens att jag blev slagen för att jag gjort något, utan för att jag var jag. Jag var den som skulle få stryk då och då, bara för att. Nu som vuxen tror jag mamma beordrade dessa smiskritualer för att jag var för fäst vid min pappa och hon ville få mig att sluta tycka om honom. Han lydde henne utan att ifrågasätta smiskandet. Varken pappa eller mamma blev smiskade på det sättet som barn har de sen berättat för mig. Vi som blev det av barnen har alltid trott att de hade blivit det och att de uppfostrade oss som de blivit lärda att uppfostra. Det var anledningen jag först länge förlät dem, utan att de ångrade sig, för jag trodde de inte visste bättre. Jag trodde andra brodern slapp stryk för han var så snäll och duktig att föräldrarna tycke att han inte behövde stryk. Sanningen är dock att han slapp stryk vad han än gjorde och att det hände att något av hans syskon fick stryk för saker han gjort. Det är sånt vi andra två syskon kommit ihåg tillsammans. Men som sagt, minnena är få och det beror säkert på “trauma”. Trauman gör minnena suddiga och man kan inte tänka klart längre. Man kommer på underliga ursäkter och förklaringar och när ens sinne inte orkar ta in mer raderar man bara.

Jag står nu inträngd bakom min lilla flicka i vitt!
Det finns också alltid “plausible deniability” hos alla som är inblandade i såna här operationer mot “targeted individuals”. Kombinerat med den traumatiserade människans blockeringar kommer så de inblandade personerna undan med skiten, hur tydligt det än är att de inte alls är oskyldiga och omtänksamma personer. Omgivningen vet bara det lilla de sett. Jodå, de tyckte festen var lite konstig och det var märkligt att de tog bort långborden inför middagen så alla fick sitta med sina vingliga papperstallrikar i knäna. Men i slutändan vad tänker de? Att mina syskon ändå ordnade det här kalaset, med god mat och trevliga presenter, och att de gjorde det trots att de var så besvikna på mig, som uppfört mig så själviskt så länge? Det fanns inga tal om hur glada de var att jag överlevt och fortfarande fanns bland dem, utan mer om hur jag brukade vara deras vän men sen svikit dem till förmån för mina egna barn. 

Jag, andra och äldst!
Det här kalaset var bara några dagar innan jag skulle få veta om jag återhämtat mig eller om jag hade kroniska skador på mina inre organ och själv var jag ganska pessimistisk och skämtade om att jag nog inte skulle överleva pappa, som började bli ruggigt skröplig. Det när mamma förutspådde hans snara död. Hon skrattade. Efter att min läkare gett mig beskedet att jag mirakulöst nog hade helt bra provresultat, trots hur dåliga de varit, kände jag inte så längre, men just på festen kändes det väldigt hopplöst. Hela chocken med att jag egentligen borde varit död för länge sen, som jag förstod när jag blev inlagd på sjukhuset 2011, och att jag då kom ihåg vad hjärtläkaren sagt om mitt hjärtfel när jag var ung och all min kunskap om vad syrebrist gör i en kropp, hade fått mig nedstämd för jag visste inte hur mina barn skulle klara sig utan att jag kunde vara där iallafall i en tio år till. Det känns tungt att veta att man kanske kommer svika dem. Det känns inte som något man vill skratta åt. I stort sett hade jag glömt bort den där hjärtdiagnosen, förutom när yngsta dottern fick samma diagnos när hon var liten. Vi sprang på återbesök i några år hos en barnhjärtläkare. Det var han som berättade att felet ofta växer bort innan 7 års ålder, men gör det inte det är det permanent. Mitt sånt fel upptäcktes när jag var 18, så då tänkte jag lite på det, men min dotters barnläkare kommenterade inte med ett ord det jag sa om att jag hade också blivit diagnoserad som tonåring. 

Äldst, andra och jag!
Jag glömde bort det igen tills i september 2011 när hjärtat plötsligt började rusa och jag blev fruktansvärt svag. Därefter blev det värre och värre tills jag inte kunde mer än krypa långsamt, ett trappsteg i taget, uppför trappan. Då trodde jag det var något som hänt med hjärtat pga hjärtfelet, men det var hjärtat som jobbade på som fasiken för att jag knappt hade några röda blodkroppar kvar. Jag nämnde för vårdcentralen att jag oroade mig för hjärtat, men de sa att det inte var något fel och tog EKG. Visserligen hade jag lite högt blodtryck, men inget som inte kunde ordnas med blodtryckssänkande medel och motion. Felet på mig var att jag hade så dålig kondition att jag inte ens kunde gå uppför en trappa, så med mer motion skulle jag må bättre. Som tur var hann den här ordinationen inte ha ihjäl mig innan han upptäckte sanningen – att jag inte hade röda blodkroppar som en levande människa. Galna läkare... Det förhöjda blodtrycket antar jag var min kropps enda försvar för att inte alla mina organ helt skulle kola vippen, men de mådde redan skit och det var därför jag inte kunde gå. Lathet är kroppens försvar också. Lathet är inget naturligt för mig, utan fullkomligt onaturligt då jag är något av superrastlös, lite ADHD-aktig. Sitta still gör mig heltokig om jag inte GÖR något. Titta på TV stressar mig något oerhört. Jag GÖR ju ingenting. 

Du ser väl att det är jag som ska firas idag? 
Så det faktum att jag sen sensommaren 2003 blivit muskelsvag och började trilla lite då och då när jag var ute och gick var inte precis latjolajban-lådan för mig. Läkaren jag då gått till hade “glömt” att ta ett blodprov. Hösten 2005 fick jag missfall och det är oerhört viktigt att INTE ha under 120 i Hb när du är gravid – pga missfallsrisken. Läkaren jag besökte efter missfallet tog inget blodprov. 

Jag, äldst och andra!
Varför tar svenska sjukhus inte blodprov på kvinnor som fått missfall när lågt Hb orsakar missfall? Dessutom, missfall orsakar ofta stora blödningar så varför i helvete har de inte vett nog att ta ett enkelt blodprov då? Chockerande för mig nu, och chockerande för min utländska läkare som insåg detta. Hur många klantskallar mot en enda vettig läkare går det förresten? Det är nog samma som inom skolan. Världen vore en betydligt bättre plats om våra barn BARA hade trevlig, icke patologisk skolpersonal, som inte skadade dem under sina känsliga ungdomsår. Och det vore en betydligt bättre värld om all vårdpersonal faktiskt tog ALLA sina patienter på allvar och gav alla en respektfull undersökning, utan att anta att folk är “friska” genom att titta två sekunder på dem och inte orka bry sig. Folk som inte bryr sig ska INTE jobba med barn eller sjuka. Patologiska personer ska vara bannade från såna institutioner. 

Jag, andra, äldst och pappa!
Det finns ett annat minne som för mig är löjligt traumatiserande, även om jag förstår att de flesta andra personer tycker att “det var väl ingenting”. Pappa hade lovat tapetsera om mitt rum och jag och han hade pratat om vilken tapet jag ville ha. Jag hade pekat på tapeten, som satt i ett sovrum i huset han renoverat för försäljning, och sagt att jag ville ha den där tapeten, fast med rosa rosor istället för blå och han hade hört mig, för han hade svarat. Det var inte ens enda gången vi pratade om tapeten. En dag kommer jag hem och han säger att nu har han tapetserat mitt rum. Jag rusar förväntansfullt upp för att få se den vackra tapeten, med rosa rosor, i mitt rum, bara för att mötas av illröda väggar beklädda med en sån där fruktansvärt skrikigt gräll 70-talstapet. Han säger då att han fick den här tapeten gratis och tyckte det var ett bättre alternativ. Det kändes som en hästspark i magen och jag kunde inte säga så mycket, men besvikelsen var överväldigande. Sen sa mamma till mig att jag var otacksam för pappa hade ansträngt sig för att göra mig till lags och sätta upp en tapet i mitt rum. Hon frågade vad som var fel på tapeten och jag försökte förklara, men hon förstod inte. Till slut sa jag att “du ser väl att det ser förskräckligt ut med illröda väggar och knallblått golv” och då sa hon att hon skulle köpa en annan matta. Hon köpte en vit heltäckningsmatta och blev sen den “snälla” som hjälpt mig mot pappas gräsliga tapetval. Mattan kostade oerhört mycket mer än tapeten jag önskat mig och jag ville inte ens ha den. Jag skulle vara tacksam som fått mattan, för den var mycket dyr. Några få år senare tapetserar pappa om rummet åt min syster med den dyraste rosentapeten mamma och hon hittat.

De två i mitten tar lika plats som vi sex till vänster!
Historierna som traumatiserar handlar om och om igen om brutna löften, dvs avtalsbrott. Att bli itutad att något ska ske, att det HAR skett, men det är inte alls som man blivit lovad. Allt är så mycket fjantigare, fulare, billigare, än man blivit ledd att tro. Såna här saker sker hela jävla tiden med min familj, men bara några få grejer de gjort har orsakat att jag blivit riktigt traumatiserad. Många saker har gjort mig förbannad en tid och sen har jag slutat tänka på det för att det varit så jobbigt att de betett sig så sjukt. 

Äldst, andra, pappa, jag och Sigrid!
De bryter avtal och löften, tar saker och ger bort saker som inte är deras att ge bort. De betalar inte skador och förluster de orsakat, de betalar inte för nått de sagt sig vilja köpa eller lånar de saker de aldrig lämnar tillbaka hur man än ber dem. Många såna små saker har jag upplevt och fortfarande minns, men ännu fler har jag säkert glömt bort. Att bli påtvingad något jag inte vill ha som kompensation för något jag verkligen ville ha är en annan aspekt av detta traumatiserande. Att sen dessutom tvingas känna skuld för att jag inte är tillräckligt tacksam över att ha fått något jag inte ville ha, istället för det jag ville ha och hade blivit lovad lägger mer tyngd på bördan. Det hände ju en sån typisk grej när jag precis fyllt 50 och jag hade blivit lovad att få välja vilken av två guldringar jag ville ha. Nu var jag inte speciellt intresserad av just den här gåvan, men jag hade lovat min äldsta dotter att hon skulle få ringen så jag började se lite fram emot att få välja den bästa åt henne. Men istället hade min syster som fyllt 41 fått första tjing och valt den enda som gick att använda. Ringen som var kvar var för en riktig tjockis och varken jag eller min dotter kan anklagas för att vara det. Min syster gjorde en stor “magisk” grej av att hon fått just den ringen. Magin var att ringen var given till mormor när hon fyllt 41 och det stod inuti ringen. 

Jag, äldst och andra!
Så varför fick inte jag ringen när jag fyllde 41? Det hade väl varit lika magiskt det? Genom magin med mormors ring associerade hon sig med vår mormor, vilket hon ofta gör, samtidigt som hon tagit sitt förnamn som vuxen från vår farmor. Ändå anklagar vår mamma mig för att associera mig med vår farmor, vilket är ännu en sjuk grej. Hur många gånger har inte systern gjort just det? Hon döpte katten hon beställde av mig, men vägrade sen betala för, efter farmors man, vår farfar. Hon älskar när man säger något om att hon är “reinkarnerad farmor”. Kanske för att hon blir glad att man köpt hennes illusion? Mamma säger inget om alla dessa associeringar, men häcklade mig för att hon tydligen läst nånstans mig nämna detta om min syster, hur hon tagit namnet från farmor, fast det är jag som har fler liknande intressen med farmor. Bara en sån liten kommentar – anonymt på en blogg eller liknande – fick alltså vår mamma att anklaga mig för att tro jag var farmor och att jag “skulle akta mig så det inte blev min död” då farmor tydligen var en galet självuppoffrande kvinna och sån skulle jag också vara då, enligt mamma. Så pass att jag dog, tydligen. 

Systern i mitten tycker att jag ska visa mer ödmjukhet!
Vad jag än gör så är det förstås aldrig bra nog och en annan sak jag nämnt någonstans var just hur “värdelös” dessa personer tycks tycka jag är och det hade mamma fått till att JAG tyckte jag var värdelös. Sen hade hon fyllt ut med nedvärderande kommentarer om mig, mitt i hennes påstående om hur värdelös jag var för att tro jag var värdelös. Dvs hon ansåg det var mitt fel att jag kände mig värdelös, för att jag betedde mig så värdelöst, men det jag skrivit på nätet, som jag misstänker hon hittat och läst, hade aldrig sagt att JAG tyckte jag var värdelös, utan att det var vad de projicerade över på mig att jag var. Om jag höll med dem hade jag väl inte motsagt mig denna värdering av mitt värde?

Äldst, jag och andra!
Det största traumat som sen ett år tillbaka har återskapat, “reinforced”, gamla trauman från min tidigaste barndom, är lögnen om att jag aldrig blivit visad min systers avtal med pappa rörande en sommarstuga på hans gård. Jag har försökt få andra att förstå hur obehagligt och fullkomligt sjukt just den grejen var, men det är inte lätt. De flesta hör bara att hon visat mig ett papper och sen säger att hon inte gjort det. Än sen då? Folk glömmer så mycket så varför gör det mig så upprörd? Jag har t o m fått rådet att bara låta henne få huset så slipper jag obehaget. Men det var ju därför hon visade mig pappret, för att jag INTE skulle kunna låta det ske utan en fajt. Innan hon visade mig pappret hade jag för avsikt att låta henne få huset, trots att hon inte hade några bevis på att hon fått det annat än att hon, mamma och vår andra bror påstår att pappa sagt det. Men sen visade hon mig BEVISET på att hon har ljugit, vår mamma har ljugit och vår andra bror har ljugit för oss i över 20 års tid. Pappa hade aldrig för avsikt att ge vår syster stugan helt gratis vid arvsskiftet, utan att den skulle ingå i hennes arvslott. Oavsett vad som EXAKT står i det avtalet så är det alltså upp till henne att ta fram avtalet och visa oss exakt vad det står där. Men hon vägrar. Hon säger istället att avtalet har kommit bort, att jag måste själv, på eget bevåg, letat upp pappas kopia och läst det. Hon säger det mycket insinuerande och vagt helt öppet för oss alla, men vad säger hon bakom min rygg? Hon frågar också helt oskyldigt var det kan vara nu, efter att ha sagt att jag måste läst pappas kopia. Vad menar hon?

Äldst, andra och jag!
Traumat är att jag trodde en sak och planerade en sak; att låta mina bortskämda syskon få allt de pekade på och bli klar med arvsskiftet så fort som möjligt. Det var min plan hela livet för jag visste att om jag hade en enda åsikt om en enda sak i skiftet skulle jag få på öronen, så jag hade planerat att inte säga mycket. Men det första som händer är alltså att min syster lurar mig att läsa hennes avtal om stugan. Då tror jag det är en bra sak och en stor, tung sten lättar från mitt bröst. Hör och häpna, hon tänker lägga korten på borden! Mamma hade rätt att min syster utvecklats och blivit mer förnuftig. Sen upptäcker jag trams efter trams. Hon sätter ihop en lista på gamla gåvor, sk “förskott på arv”, utan att ha ens diskuterat saken med oss andra. Sommarhuset står med där. Hon använder sen den listan för att spela ut oss andra. De flesta försöker inte fråga så mycket om pengarna hon satt upp, men hon har inga bevis för en enda krona som står där som hon vill visa oss. Hon hävdar att hon inte fått pengar, när alla vi andra fått. Året efter hittar vi bevis på att hon visst fått dem när allt ligger där det ska. Hon tar inte heller upp en stor summa hon upptäckt vår andra bror fått, trots att hon gnäller bakom hans rygg att han egentligen är den som fått mest av oss andra. Vi vet att hon läst det pappret där den summan står för hon beskriver en signifikant detalj från det pappret i ett mail. Hon låter ändå den äldste brodern få känna sig som den skyldigaste och håller tyst med när han övertalas av sin bror att betala tillbaka delar av sina gåvor. Detta är typiskt traumatiserande särbehandling, ytterligare en form av “reinforced trauma”, för den ene får sin summa struken och den andre ska betala tillbaka. Det för att den äldste erkänner sin gåva, den andre vägrar kommentera och blir därför belönad.

En bild säger mer än tusen ord!
När du planerat att skita i om de ljuger eller inte, för du saknar bevis på deras lögner, och sen blir visad konkreta bevis på att de ljuger går det inte längre att leva med sig själv om man som en ynkrygg låter de fortsätta med sitt bedrägeri. Systern hade sedan 20 år sett fram emot att få någon att bråka med henne vid arvsskiftet, men enligt henne då var det för att hon SAKNADE papper på stugan. Men vad som har hänt är att vi inte kan acceptera att hon har papper på stugan hon vägrar följa, dvs MOTSATSEN. 

DEL 2

Pappa med sina tre barn!
Vår lillasyster saknar alltså inte alls papper på sommarstugan, det var bara en lögn som fick oss andra att tycka synd om henne i över 20 år. Hon har haft papper i stort sett hela tiden. Hon fick tillgång till stugan, med ensamrätt, redan 1992, men som jag minns det var avtalet underskrivet EFTER hon gift sig med sin första man 1994. Har för mig det var 1996, men jag minns inte säkert den detaljen. Det betyder att när hon första gången gnällde över att hon inte hade bevis på att hon ägde stugan hade hon inte det. Det var då jag sa till henne att få pappa att skriva ett sånt papper åt henne. Dvs det var jag som rådde henne att få papper på stugan och sen använder hon just det papper, som jag rått henne till att skaffa, för att traumatisera mig genom att gaslighta mig och sprida ut förtal om mig som person. Otack är verkligen världens lön. Det är samma gamla Judas och "även du min Brutus" som i hela världshistorien. Förrädaren, rygghuggaren.

Pappa som kommunalkamrer!
Som sagt, för den oinsatte är det inte någon stor sak. Folk ljuger. Även närstående som du ställt upp för och brytt dig om i årtionden ljuger. De är inte särskilt trevliga personer och de har säkert många gånger visat prov på detta. De är falska och de är elaka. Min syster har bevisat det många gånger för mig. Hon är en person när gamla släktingar tittar och en annan person när ingen viktig person ser. Hon beter sig precis som vår mamma illa mot barn och hon har tagit parti utan att bry sig om fakta eller varit det minsta rättvis. Hon har många gånger skällt och betett sig illa mot mina barn, ofta när jag inte sett det. Hon har bestraffat den som blev slagen, trots att alla andra sett att det var hennes son som slogs. En gång fick jag själv se hur illa hennes son betedde sig mot sin 3½ år yngre kusin, som då bara var ett småbarn. Han trodde han fick göra som han ville mot andra, att han hade MER rättigheter, men kunde inte fatta att den lille pojken inte förstod ett dugg vad han höll på med, så jag fick förklara för honom att han måste visa hänsyn till mindre barns kapacitet. Dessutom var lillpojkens svenska dålig då han hade så många fler språk att sortera ut och han var mycket liten ännu. Men hennes son var så elak mot den lille att mina söner ropat på mig för att få stopp på honom. Vem lär ett barn uppföra sig så illa mot ett litet barn? Det verkar dock som om han blivit mycket trevligare sen han flyttade ifrån vår syster och bott i några år med sin pappa. Så pass att han är som en helt annan person.

Jag möter förstörelsen Gudrun har orsakat!
Men, problemet är inte så enkelt som att “det finns alltid skitstövlar”. Problemet är just att det återkopplar till barndomstrauman. Paniken, skräcken, hjälplösheten och den absoluta känslan av fullkomlig hopplöshet triggas av såna här händelser. All form av logiskt tänkande blir oerhört svårt och ångesten får en att bara vilja fly. Jag vill inte träffa dem. Jag får en fullkomlig skräck i hela kroppen av tanken att ens SE dem. Jag fylls av ett sånt outgrundligt äckel av tanken på deras dubbelspel, hur de planerat hela teatern från första början. Inte bara från den stund som de stannade kvar i dödsboet och letade omkring bland papper och annat, utan mycket tidigare. Hur tidigt vet ju bara de, men hela påtryckningen från både mamma och vår andra bror att vår syster MÅSTE får tillgång till pappas ekonomi innan han dog känns nu beräknande. 

Vår lillasyster regerar!
De ljög och hittade på “misstag” för att få till även detta. Kronofogden var efter honom, påstods det. Jo, men pga en parkeringsbot som vår bror lovat betala för länge sen, men sen aldrig gjorde. En bot han själv orsakat och som vår, enligt deras förtal, demente far vägrade betala. Om han nu var så dement, som de påstod, hur visste han då så bergfast att det INTE var hans bot? Jo, för att han var inte så dement som de påstod. Han hade något helt annat än demens och de använde hans ointresse för somliga människor som bevis på hans demens. Han var bara intresserad av vissa, andra ignorerade han som oviktiga och många som han bara känt under senare år och nu slutat umgås med blev i slutet bortsorterade. Han hade ingen riktig bild av mig, hur jag var nuförtiden, utan bara gamla foton från barndomen han ibland råkade titta på. Mina två sista barn lärde han sig aldrig riktigt vilka de var och de två äldsta inte riktigt hur de såg ut. Men vår andre brors enda son visste pappa precis vem han var och hur han var, trots att han var yngre än de flesta av mina barn. Några andra av barnens kusiner mindes han också, medan någon annan helt var bortglömd. Intresse var vad det handlade om. Det var mest mot absoluta slutet, när hjärtat började lägga av, han fick svårt att komma ihåg även det viktiga. Hur dement är då vår andre bror som aldrig klarade av att betala sin bot?

Pappa med sin lilla tyrann!
På min födelsedag 2010 skickade pappa våra pass från tonåren och skrev att jag var den av hans barn som mest liknade honom. Konstigt nog gjorde det mig ursinnig, för jag är jag och inte bara en billig kopia av honom. Det var första skälet till min ilska, men ännu värre var att det kändes som han först nu märkte det – våra likheter och då menar jag inte bara fysiska. Det borde han ha vetat för länge sen, tyckte jag, för det var ju hur tydligt som helst sen början. Mamma sa på den tiden bara att äldste sonen var superlik pappa. I brevet från mamma ifjol låter det dock annorlunda. I det brevet häcklar hon mig för min likhet, precis som hon alltid häcklat min äldste bror. Dvs att vara lik sin pappa är enligt henne onaturligt och dåligt, samtidigt som hon alltid ler och ser stolt ut vid tillfällen andra människor sagt att hennes andre son eller favoritdotter var lik sin far. Dock har hon, enligt vår syster, nu vid arvsskiftet plötsligt sagt elaka jämförelser mellan den här andre grabben och vår ene morbror, men det kommer helt ifrån vår syster och är inget jag själv hört. Det är en viktig sak att förstå att dessa personer också förtalar varandra bakom ryggen. Vår andre bror verkar dock inte förtala tillbaka systern. Han tycker dock att han har rätten att uppfostra henne, medan han blir arg på mig om jag någonsin försöker mig på det. Han var likadan när vår syster var barn. Om jag såg henne göra något riktigt dumt skällde han ut mig istället och skyddade lillan. Det spelade ingen roll hur gravt fel hon gjort, han blev arg på mig. Sen rättade han småfel hos henne själv. Dubbla standards.

Pappa slipper numer tampas med Gudruns jävulskap!
Traumat som “reinforcas” med att systern och alla andra ljuger om att jag blev visad hennes avtal är förstås att ingen bryr sig om fakta och bevis, utan bara VEM som säger vad. Det faktum att min syster först påstår att det aldrig har hänt att hon visat mig ett papper, utan hon och jag satt och talade i soffan bredvid pappas säng om hur hon tappat bort det, och sen att hon ändrar sin story när hon förstår att vår äldste bror kommer ihåg hela händelsen om hur jag läser det där pappret precis som jag beskriver det ute i köket, hela det ignorerar ALLIHOP som om det aldrig hänt. Det ger en skräckpanik av overklighetskänsla. 

Lillasyster har en lära-gå-stol!
Före jag förstod att min äldste bror kom ihåg, när jag trodde han glömt det eller att han aldrig sett mig läsa just det pappret för att han inte hann se så tydligt, då kände jag bara hopplöshet. Men när jag till slut fick veta att han mindes kände jag ett hopp, som dock fort grusades när INGEN brydde sig om att jag hade ett vittne. Mamma talade om “falskvittnen” och att folk “ljuger under ed” för att understödja att min bror alltså inte är ett pålitligt vittne och att min ed var en lögn. Det skrev hon till mig på min födelsedag ifjol. Det är nu 1 år sen. Det skrev hon EFTER hon sett att min syster rakt ut kallade mig mentalt sjuk, ljög att jag förtalade henne och ljög om att hon inte sagt en osanning en enda gång under arvsskiftet. Det fanns en hel del avslöjade osanningar redan, som kan stärkas med officiella uppgifter. Hon ljög om fastighetsmarknaden de senaste 20 åren och sa den var stagnerad och att hon fått den uppgiften från en person inom den branschen. Hur är det möjligt när fakta är +250% över inflationen? Inte 5%, inte 30%, utan 250%. En hel jävla massa procent mer än “oförändrat” som hon påstod och som vår andre bror höll med om.

Andre, äldste och jag!
Men systern hade inte bara avslöjats ljuga om fastighetsmarknaden, utan hon hade också rakt ut ljugit om värderingen på pappas bil, som en bilverkstad gjort. Vår andre bror ignorerade den korrekta värderingen och tjatade om och om igen om den siffra boutredaren skrivit upp. Boutredaren skrev till mig att den siffran är inget bestämt, riktigt värde, utan bara något han drog till med från nätet (Blocket) och något man smäller till med för att Skatteverket ska ha något. Det är alltså ett oviktigt värde, en illusion, och enligt lagen ska arvtagarna värdera saker EFTERÅT på korrekt sett, för det här är INTE det korrekta värdet. Han hade också värderat allt lösöre till 3000 kr, vilket är löjeväckande då kanske bara ett par guldringar har det värdet. Men vår andre bror vägrade förstå det här eller hur detta fungerade. Han sa sig vara “nöjd” med denna värdering. Att han fått veta, samtidigt som han blivit visat bouppteckningen från boutredaren, att bilverkstaden värderat bilen mycket mindre ignorerade han. Han var nöjd med den oriktiga värderingen och tyckte jag skulle nu följa den och inte den jag först fått, den riktiga. Vår syster hade skrivit upp en siffra t o m högre än det felaktiga värdet boutredaren skrivit. Hon nästan erkände hon gjort ett fel, att hon slarvat bort bilverkstadens värdering, innan hon hakade på andre broderns elakheter om att vi nu skulle följa boutredarens siffra.

Chockad av den otroliga förödelsen Gudrun lämnat efter sig!
En till sak är att vi hade alla kommit överens om att skrota systerns gamla gåvor-lista redan förra året, strax efter hon gjort den, och sen hade hon ringt och sagt till mig att bilen kunde kompensera hur mycket mindre jag fått än alla andra. Listan var alltså väck, hon hade fått korrekta bilvärderingen och sen plötsligt är listan tillbaka med bilen fruktansvärt övervärderad. Är inte det ett ljug också om något?

Jag och mamma med sin mini-me!
Det är just det som förstärker hela traumat, att ingen bryr sig om FAKTA. Mamma läser min systers påståenden och direkt är hon helt säker på att allt jag svurit en ed på är en lögn. Min syster påstår att hon sagt allting 100% sant, och direkt tror vår mamma helt på henne. Systern behöver inte svära, som jag gjort, på allt hon håller kärt – eller lova att om hon ljuger kommer allt hon älskar att förgås. Inte någonting i den vägen behöver hon svära. Istället börjar hennes man och vår andre broder påstå att jag “hotat” henne med min ed. Att när jag svär på allt jag håller kärt och svär jag falskt kommer jag förlora det, är enligt dem en hotelse mot min syster och inte en ed. Vår mamma får också mailen där hennes senaste svärson hotar mig med polisen – två gånger! Det för att jag nu, enligt honom, har hotat hans fru. Därför hotar han mig med polisen. När eller hur jag hotat henne framgår inte, men alla blir mycket rädda. Jag blir säkerligen räddast av alla, för jag vet att de ljuger och försöker skrämma mig till tystnad. Jag tycker de är fruktansvärt obehagliga och otäcka. Men jag vill inte lägga mig ner med strupen i vädret. 

Lillasyster hade kul med katter!
Det är här vi går till Tingsrätten i Växjö och begär boutredare. Exakt här – när KLISTER hotar mig med polisen – går vi till tinget. Det är alltså vår SVÅGERS fel att vi går till tinget. Det är inblandning i arvsskiftet ifrån vår SYSTERS MAN som gör att vi går till tinget. Det var inte för hennes lögner i första hand, eller hennes sjuka påståenden till hela FACEBOOK och gud vet hur många i släkten att jag hade svåra mentala problem, utan det är KLISTERS hotelser som gör att vi går till tinget. Det för att direkt så hoppar vår andre bror på tåget och påstår samma sak – att jag hotat vår syster. Han börjar skriva helknäppa mail om vapen till min man. Som om han insinuerar något om våra vapen. Det ger min man panik då han inte vill förlora sina licenser. De som traumatiserar andra brukar nämligen fokusera på din ömma punkt. Vår andra bror har alltid vetat vilken punkt det är och alltid attackerat just där när vi varit i konflikt. Min man har vapen och han vill inte råka illa ut pga falska angivelser om att han inte sköter detta korrekt. Därav paniken. Men det fanns ett element av anklagelse också i det dolda hotet ifrån min andre bror om att min man skulle låta sin sinnessjuka fru ha tillgång till dessa vapen. Något som i dubbelbemärkelse är förtal och helt falskt. Dels för att jag inte är det minsta diagnoserad med någon form av sinnessjukdom, vilket endast legitimerade personer kan göra efter omfattande studier och samtal med mig och inte efter lösa påståenden ifrån skojare, som hotar folk som talar om saker som faktiskt har hänt. Dels för att jag aldrig haft eller har någon tillgång till några som helst vapen. Jag vet inte ens var nyckeln till vapenskåpet finns!

Äldste sonen hjälper pappa få ordning på Gudruns oreda!
Aldrig någonsin när min bror varit här och velat kolla dessa vapen har jag visat minsta intresse för att kolla dem själv. Tvärtom. Jag har blivit mest irriterad på honom för att han tjatar så in i helvete på min man om att få se dem. Dvs det är min andre bror som är olämplig med vapen, då han visar dem ett sånt intresse och inte respekterar de regler som finns. Vill han skjuta får han gå till skjutbanan och han får skaffa licens, som alla andra. Eller flytta till Vilda Västern.

Jag stöttar min lillasyster!
En öm punkt för mig är förstås det just då att jag kände mig mobbad och förtalad av både min syster och av min andre bror. Jag kände mig utsatt och rädd för dem. Att då båda dessa stora karlar börjar projicera över att JAG skrämmer och hotar och förtalar min stackars STORA lillasyster blir en rejäl spark i kistan. Den där bilden säger allt, som togs sommaren 2012 före mitt sk 50-årskalas. Det första fotot föreställer mig och hur jag blir beordrar av min syster att flytta mig längre i skymundan så jag inte förstör hennes tjusiga foto på sig själv. Är detta bilden av en elak storasyster som mobbar sin stackars lillasyster, som de påstår? Fotot visar tydligt VEM som mobbar VEM. Hon har mobbat mig ända sen hon var liten och hade helt makten om jag skulle bestraffas eller inte. Hon var den som bestämde, inte jag. Redan som liten brukade hon traumatisera mig genom att gaslighta mig. Det värsta hon gjorde var när hon lurade mig att snällt säga att hon kunde kanske få ge bort någon av mina många fina dockklänningar jag gjort och sparade åt min egen dotter, om vi inte gillade den alls. Hon tog det som ursäkt att ge bort ALLA. 

Jag och min syster med mormor!
Mamma sa det var mitt eget fel eftersom min syster inte gillat någon av alla mina älskade klänningar. Det var 6 års intensivt kreativt skapande åt helvete, bara för att jävlas med mig. Jag tror det var för att jävlas, för bara någon kort tid innan hade hon gett bort födelsedagspresenten jag gett henne till samma flicka som fick klänningarna. Då blev jag arg för det var så taskigt gjort. Hon kunde gett tillbaka den till mig för den var rätt dyr. Hon tyckte hon fick göra vad hon ville för det var ju hennes sak nu. Mamma sa till henne att det var oartigt att ge bort en gåva sådär och sa till flickans föräldrar att saken var en nyss given födelsedagspresent. De gav tillbaka den. Så det var en tydlig hämndaktion för att såra mig för att hon EN ENDA GÅNG i sitt liv blivit uppläxad av mamma och jag hade fått rätt. Såna här människor blir ofta såhär elaka och hämndlystna pga svaga föräldrar, så det är förstås mycket mammas och pappas fel att hon är såhär. De har alltid velat påstå att det är MITT fel allt fel som hon gör, vilket fråntagit henne “accountability” för sina egna gärningar. Dvs hon har aldrig behövt ta ansvar, utan alltid skyllt ifrån sig på “någon annan”, ofta just mig. En del människor tycks också fått för sig att det är MITT fel hur min syster är, bara för att jag passade henne så mycket som ung. Jag började passa henne litegrann redan som 9-åring och fortsatte sen upp till jag fick egen familj att ha nära kontakt. Det var 20 år senare.

En galen kvinna med sina yngsta barn en annan födelsedag!
En liknande uppfostran fick deras favoritson, deras andra barn, som de skröt om och skrattade stolt vadhelst han gjorde. Han kunde inte heller göra något fel, så gjorde han något fel så var det antingen 1) egentligen inte fel utan ett skojigt pojkbus, 2) någon annans fel som råkat vara i närheten eller som kände till saken, eller 3) hade det inte riktigt hänt och glömdes bort. Det betyder att för att balansera vågen, så att säga, måste någon annan vara motpol mot detta perfekta och underbara. Den som var tvärtombarnet och gjorde något som kunde tolkas som fel – om man förstorade upp det mycket – kunde då finna att det 1) inte fanns någon ursäkt för detta oerhörda brott, 2) det var helt hans fel oavsett om han varit där eller inte, och 3) det kunde absolut inte glömmas utan ordentlig bestraffning. Den patologiske föräldern delar ofta upp sina barn såhär. Ond och god. Svart och vit. Smutsig och ren. Och de får med sig alla sina "möjliggörare". Utan dem vore inte spelet möjligt.

Mormor med lillasyster!
Patologiska föräldrar är alltid svaga människor, oavsett vad de projicerar utåt mot samhället. Alla inne i familjen vet att de är svaga och omogna människor. Därför blir ofta deras barn i sin tur svaga människor, omogna och patologiska, oavsett vilken perfekt fasad de visar upp, med flotta kläder, bilar, resor och lyx. Det är och förblir en charad och man kan tro på den eller inte. Mer sunda barn till såna här föräldrar väljer ofta att INTE ha en fejkfasad och spela upp någon slags storslagen perfektion. Detta för att de känner sig inte perfekta. De som spelar är förstås de som tvingades alltid ha rätt, för de måste ju vara perfekta enligt sin rollkaraktär, och de som bara är sig själva är då de som aldrig kunde ha rätt. De kanske är sig själva, men när man skrapar på ytan är det de som försöker vara goda människor. Det för att de alltid bär en skam för de aldrig lyckades bli tillräckligt goda, oavsett vad de gjorde som barn. Det är resultatet av dessa trauman och det är därför som man reagerar så starkt när dessa människor, eller andra man träffar på, upprepar just denna teater i ens liv. Den gamla teatern där vad du än gör, hur god du än är, hur generös du än är, så är det du som gjort fel och inte den du vet faktiskt har gjort fel, som har gjort fel. Den absoluta hopplöshetens trauma. Barndomskänslan av fullkomlig hjälplöshet, där ingenting du säger, ingenting du gör, kan ändra faktumet att du blivit ditsatt – IGEN – för något du inte hade minsta kontroll över.

Mormor, lillasyster och den andre!
Traumat är att du inte kunde göra någonting för att förhindra det som hände och nu är det DU som utmålas som en bov. Det värsta när dessa människor upprepar gamla barndomstrauman är att de får med sig nya människor i trakasseringen. Människor som den person som är “targeted” då kanske trott var trevliga personer, då de visat prov på medmänsklighet någon gång. Att dra med sig såna här nya människor är nästan det mest traumatiserande för inte nog med att de som brukade nedvärdera en och mentalt misshandla en fortfarande gör det, även dessa nya personer gör nu det. Det är en ytterst stark förstärkning av deras programmering av hopplöshet i en – “kolla hur ingen tycker om dig, hur alla föraktar dig”, ungefär. Mamma brukade försöka få med affärsbiträden i hennes elakheter mot mig som barn. Hon stod i affären, som potentiell kund, med en säljhungrig försäljare och använde denne för att förstärka hennes nedvärderande kommentarer mot mig. Biträdena brukade skratta lite generat åt hennes elakheter, och hur än mamma försökte få mig att tro att de också tyckte jag var precis så där löjlig som hon gjorde gällande, så såg jag att de hade ingen åsikt om min löjlighet. De flesta verkade tycka att hon var pinsam som höll på sådär mot sitt eget barn.

Jag med alla mina fyra barn när de var mycket mindre än idag!
Som mamma själv, utan att ha smöriga människor omkring mig som inte törs säga ifrån, vet jag att andra tar illa vid sig om man råkar säga något som kan tyckas lite taskigt om sina egna barn. Det lärde jag mig tidigt då jag förstås lärt mig hur man skulle bete sig hemifrån så det var bara att tänka efter och förstå att inte bara lät sånt stötande för utomstående, utan även ens små barn kunde ta illa vid sig. Och det även om det var sagt på skoj och inte ens i närheten av de förlöjligande saker min mamma kunde häva ur sig inför andra om mig. 

Ingis Erlingsdotter - Magnolia Lane