Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

lördag 1 mars 2014

Onda barn?

Argt barn? Eller ett elakt barn? Undrar vem som tog fotot på lekis. Kanske Gudrun? Jag avskydde Gudrun. Hon var konstig, obehaglig. Minns första dagen på lekis. Det var inte som nuförtiden. Inget besök i förväg, bara dit och bli avkastad med någon främmande tant, antagligen Gudrun, sen adjöss med modern. Skrek som en galning och gömde mig bakom en dörr, och skrek och skrek och skrek. Inte brydde sig de vuxna om det. Till slut slutade jag väl skrika för det var ingen som brydde sig om att jag inte ville vara där, med främmande människor. 

Och modern hade inte brytt sig ett dugg. Hon var hur glad som helst när hon gick iväg – med mitt skrik i öronen – bort till den lilla ljusblå folkabubblan. Det var ju inte hennes problem, eller hur? Onödigt att säga att jag hatade lekis. Så, är det där ett elakt barn på fotot, eller ett mycket argt barn? Tror jag var arg en hel del på lekis. Men jag vande mig. Vem orkar vara ond jämt? 

Lekis påminner mig om något slags kollektiv, det är något kommunistiskt över det. Alla gjorde samma saker, ingen fick avvika. Man fick inte känna stolthet över sina ägodelar och man fick inte bli arg när någon hade sönder ens ägodelar. En pojke som var efterbliven som hette Leif brukade ta mina saker i min låda, för han trodde min igelkott var hans symbol. Tror han hade en elefant. Han mindes bara att det var ett grått djur och tog nästan alltid fel. Han brukade krossa mina kritor, som jag vårdade ömt för jag ville ta med dem hem. Kritorna var det bästa med lekis, för hemma hade jag inga nya fina. I slutet av terminen fick man ta hem sina kritor och jag ville mina skulle vara så hela som möjligt, men Leif bröt dem i småbitar för mig. Då blev jag mycket arg på honom, besviken och ledsen. Men det fick jag inte bli för då var jag elak. Jag var elak om jag blev ledsen för att någon tog sönder mina saker. Det är väldigt kollektivt, individen har inga rättigheter, dennes känslor räknas inte, bara gruppen. Ingen klandrade Leif, för det var synd om honom som inte kunde skilja en elefant från en igelkott. Hur svårt ska det vara att se piggarna, tyckte jag. Tror jag sa det med till honom, att det var lätt att se. Jag förstod att han var trög i huvudet, men han hade väl ögon att se med? De såg ju inte alls lika ut. 

Vi hade en lekplats bakom lekis, men dit fick vi nästan aldrig gå. Jag kunde inte förstå varför. Varför är vi på lekis om vi inte får leka? Jag ville verkligen gå dit, men när vi äntligen gick hann jag aldrig gunga. Tiden räckte inte till och vi var så många ungar och så få gungor. Det fanns en toalett bredvid trappan. Man kunde se trappan inuti toaletten och det stod städgrejor och annat bråte på toaletten. Den var stor och otäck. Jag vägrade gå på den. Varje dag på lekis blev jag mycket kissnödig, men vägrade gå på toaletten. Det var ingen som försökte få mig att gå heller. Istället kissade jag oftast på mig på vägen hem. Jag gick hela vägen ensam från lekis, som låg på andra sidan ån, bortanför skoaffären, stora hotellet och skofabriken. Där låg lekis. På vägen hem fick jag gå ensam över bron och den hade nästan ingen trottoar och ett svart järnstaket. Om nätterna drömde jag att jag trillade i det brusande svarta vattnet. Det var den otäckaste delen av promenaden. 

Efter bron måste jag gå över vägen upp mot Skolgatan. Sen följde jag bara Skolgatan i ett par tre kvarter. Jag gick förbi Leifs hus också, men jag minns inte att han behövde gå ensam hem. Jag minns inte att några andra barn gick ensamma hem. Skolgatan är en mycket lång och brant gata, upp för kullen ända tills man kommer till Vita Skolan. Det var där jag brukade kissa på mig i byxorna. Då stod alltid barnen på lågstadiet och skrattade åt mig. De hade väl lunchrast eller nått, för de var alltid där och de verkade alltid kunna se att mina byxor eller kalasbyxor var nersölade. Efter Vita Skolan kom Röda Skolan, som var mellanstadiet. Jag minns inte om de barnen retades också eller om det bara var de yngre som retades. Då gick jag bara så fort jag kunde och låtsades inte synas. Efter Röda Skolan gick jag över en korsning och sen ett kvarter till innan jag tog till höger. Nu var jag inte långt hemifrån. 

Efter att gått förbi ett par villor kom jag till en stor hage med branddammen. Det var innan de gjorde om hagen till en lekplats, med bollplan och gungor och innan branddammen blev rund och fick ett staket. I änden på hagen låg vårt hus i en stor trädgård med en simbassäng pappa byggt själv med cement. Den var alla andra barn avundsjuka på, men han hade själv grävt hålet, gjort formerna, hällt i cementen. Det var ingen lyxbassäng och det var inte något märkligt med den. Vilken lite händig karl som helst, som bara ville, skulle kunna gjort en. Om inte själv, så kunde man hjälpt till med nån granne att göra den tillsammans, men det verkade som om människor hellre slösade tid på avundsjuka än att göra till sig själva det som de var avundsjuka på. Barnen brukade sitta på vårt staket och tjata om att få bada, fast det var år efter det här. Nu fanns det inte mycket barn i närheten och de som bodde där brukade ändå vara hemma hos oss när de ville och leka och bada på sommaren. Det var när vi var små. 

Det bästa som hände på hela tiden på lekis var när jag fick vara Lucia. Det var på den tiden när inte alla flickor fick vara Lucia på lekis, som det är nuförtiden. På den tiden fick bara en flicka vara det och det var jag. Det blev jag väldigt förvånad över. Och väldigt glad förstås. Jag minns inte om några föräldrar kom eller vad vi gjorde, jag minns bara att jag fick vara Lucia. När jag blev äldre tycke jag att jag skulle få vara Lucia fler gånger, men det var ingen annan som förstod att det var jag som var Lucia. Eller får man bara vara det en gång i livet och det får räcka? Men jag ville inte vara på lekis, eller någon annanstans heller när jag var liten. Jag ville vara hemma och leka omkring där vi bodde. 

Vi hade alltid ett hembiträde som var en ung flicka. Hon brukade ta hand om mig när jag inte var på lekis och jag tyckte om det. Oftast stannade flickan nått år hos oss innan hon slutade. Min favoritflicka var IngBritt. Jag älskade henne jättemycket och ville att hon aldrig skulle åka bort, men en dag var hon borta och jag såg henne aldrig igen. Hon hade en pojkvän som hette Roland och när jag blev stor skulle jag också ha det. Fast min heter bara Roald. Man kan inte få allt. IngBritt fyllde 17 år när hon var hos oss och hon kunde göra nästan allting. Hon kunde baka kanelbullar, stryka tvätten, hänga tvätten hjälpte jag alltid henne med. Hon kunde också rita tjusiga kläder till mina klippdockor. Jag hade aldrig sett så fina dräkter som de hon ritade. Hon var mycket duktig och nästan alltid snäll. Om jag hjälpte till och inte bråkade fick jag en lakritsstång när vi handlade, men ibland hade jag bråkat och då fick jag vara utan. Ibland var jag mycket elak och sa elaka saker till IngBritt. Då blev hon arg på mig och slog mig med en örfil och så skrek hon och slängde igen dörren med en smäll. Det tyckte jag mycket om, för då visste jag att hon blev arg på riktigt för något jag sagt och gjort på vilje. Det fick mig att känna mig älskad, som om det hon kände var äkta. 

Jag tålde inte när människor blev arga på saker jag inte visste vad jag gjort, men när IngBritt blev arg visste jag alltid varför. Det var därför jag älskade henne. Hon var en riktig människa. Men sen försvann hon. För alltid. Hon skickade efter en stund ett kort. Hon arbetade på sommarkollo med andra barn. Hon skulle kanske komma och hälsa på någon gång, men hon kom aldrig. Jag väntade, men hon kom aldrig. Men jag älskade henne iallafall. Kanske glömde hon bara bort att komma. Saker händer ju i livet och man glömmer att man skulle göra något viktigt. Ibland kom faster Sigrid på besök. Hon var också väldigt snäll. Det var lätt att älska faster Sigrid. När hon kom hände det att hon hade med sig en fin klänning till mig. Såna fina klänningar som jag aldrig haft. Såna som min mamma vägrade köpa till mig för de såg inte ut så som hon ville jag skulle vara klädd. Mamma köpte alltid fula kläder, som hon tyckte om. Faster Sigrid köpte två klänningar till mig, en vit med röda prickar och en rosa volangklänning. Jag älskade båda två väldigt mycket. 

Mamma köpte en mörkgrön klänning en gång, som hade frottéaktigt tyg och en vinröd rand runt kanterna. Min docka fick en likadan klänning. Den var inte fin, men det var roligt att ha en likadan klänning som min docka. Hon hette Lena och var en mycket elak liten flicka som jag måste ge stryk till ofta. Jag brukade kasta henne hårt i golvet och skrika på henne för att hon skulle förstå att det inte gick att vara sådär elak, som hon var. Det elaka hon gjorde var att hon var glad. Det är förbjudet att vara glad. Det är förbjudet att springa runt och leka och tro att man kan ha det roligt. Då måste man lära sig veta hut och det enda sättet är att slå sitt barn. Om och om igen så det förstår att veta hut. 

Jag hade en annan docka också som jag hatade. Hon var så fin och snäll, tyckte alla. Hon gjorde aldrig något fel, men hon ställde alltid till det för Lena så hon måste få mer skäll och mer stryk. Jag älskade Lena mest av alla mina dockor. Hon var precis som jag. Så hon var mycket hemsk. Jag minns inte vad den andra dockan hette, hon som jag hatade. Hon var helt perfekt och jag berömde henne hela tiden. Hon kunde inte få stryk för hon kunde inte göra något fel. Om hon gjorde något dumt var det Lenas fel. Då skulle Lena har mer stryk. Så jag slängde Lena hårt i golvet och skrek på henne. Det är så man gör. Slår de som är elaka barn när de snälla gör dumma saker, för de snälla barnen kan aldrig göra fel och det visste jag. De snälla barnen måste få allt de vill. De måste få har roligt och de måste få kramar och de ska ha födelsedagskalas. Det är för att snälla barn har många vänner, som alla tycker om dem. Den snälla dockan hade en lillasyster. Jag hatade hennes lillasyster också, för hon var likadan som sin storasyster. När IngBritt frågade om jag ville slänga någon leksak gav jag henne lillasystern. Jag kände mig mycket elak.

Ingen tycker om elaka barn. De har aldrig några födelsedagskalas och de har inga riktiga vänner. Det är för att ingen egentligen tycker om elaka barn. Alla retar bara elaka barn för de har fula kläder och inga hela strumpor. De är också alltid smutsiga och de äter smutsiga ostbollar, som de rullat i sina smutsiga händer. Ingen sätter fina rosetter i håret på elaka barn. Det får bara fina, snälla små flickor. Såna som den söta flickan Karin. Hon var som en docka så söt. Nästan som porslin. Fast hon blev mycket arg när jag tyckte att hon var fin. Hon tyckte inte alls om att jag tyckte hon var fin. Jag trodde hon var mycket skör och ömtålig, inte alls sån som jag, utan fin. Hon gillade inte att jag trodde hon var sån. Jag tror hon ville vara en vanlig unge, en som inte var en docka. 

Min kompis, som inte var sådär fin, hette också Karin. Hon gick på lekis med mig och hon brukade sticka in fingret i dörrspringan när vi väntade på att fröken skulle öppna lekis så när dörren for upp, så klämdes Karins fingrar. Det gjorde hon ofta och hon verkade aldrig lära sig. Det tyckte jag var konstigt. Det och att jag spydde ner hela bordet, med både min och hennes teckning på, är ungefär det Karin mindes av lekis många år senare. Hon talade alltid om den där spyan. Den bara kom, sådär som spysjukan gör, och det var inte meningen att förstöra hennes teckning. Ibland händer det dumma saker. 

Det bästa med att vara hemma var att ingen brydde sig om var jag var eller vad jag gjorde. På lekis ville de styra över allting som om jag var efterbliven och inte klarade mig själv. Hemma kunde jag gå ut och hitta på saker hela dagen och ingen kom och letade efter mig. När IngBritt var hos oss var jag mycket med henne, för jag tyckte om att vara det, men när hon slutade var jag hellre ute och gjorde annat. Före IngBritt hade jag haft en annan flicka som hette Lena. Hon var tvilling och hade en likadan syster som hon själv. En dag var jag och Lena ute på en marknad i byn och hon stod och talade med några vänner. Då blev jag rädd och sprang fram och kramade Lena, men det var inte Lena utan en elak flicka som skrattade åt mig. Det var Lenas elaka tvilling. 

Jag hade hört att man kunde se skillnad på dem, att det fanns ett födelsemärke, men jag såg aldrig något. Jag visste bara att Lena inte skrattade elakt. Den elaka tvillingen sa något om att jag trodde att hon var Lena och tyckte det var jätteroligt. Det tyckte inte jag. Jag ville sjunka igenom jorden av skam. Så mycket skämdes jag. Tror jag var kanske 3 eller 4 högst då. 

Lekis började jag när jag fyllt 5 och IngBritt slutade nog innan jag fyllt 6. Sen fick vi en sur flicka, som var slö och dum. Henne tyckte jag inte alls om. Hon kunde ingenting och ville inte köpa lakritsstänger till mig så gärna heller. Hon blev sur när jag ville gå jättefort precis som IngBritt. När jag gått bredvid IngBritt flög jag fram, fort, fort, fort gick det. Men med den nya slöa flickan släpade vi oss fram som sega tuggummin. 

Sen började jag skolan. Det var då som faster Sigrid dog hemma hos oss också. Efter IngBritt slutade strök ingen tvätten längre och garderoben den låg i blev mer och mer full. Min mamma kunde inte stryka för hon måste vila sig på soffan när hon var hemma från jobbet. När inte IngBritt bakade kanelbullar måste pappa baka och när hon inte tvättade måste pappa göra det. Mamma hade det jättejobbigt med att vila sig. Faster Sigrid ville inte bara göra ingenting när hon hälsade på så hon frågade om hon fick hjälpa till. Det fick hon för mamma så hon sa hon fick gärna stryka lite. Faster Sigrid strök och strök, men garderoben var väldigt full, så hon strök nog lite för mycket, sa mamma sen, för sen dog hon. 

Det tyckte jag var väldigt sorgligt för jag älskade faster Sigrid och önskar hon fått vila sig i soffan istället och inte stått och strukit tills hon blev för trött. Det bästa med faster Sigrid var att man mådde bra när hon var där. Det kändes som om jag var inte elak. Det kändes som om jag kunde vara snäll. Hon fick mig att känna mig lugn och trygg, som om hon såg mig och tyckte inte alls illa om mig. Jag minns aldrig att hon sa något elakt till mig eller tyckte jag gjort något dumt. Hon verkade tycka det var trevligt med oss barn, fast hon inte själv haft några. Kanske var vi hennes låtsasbarnbarn? 

Efter faster Sigrid dog hörde jag henne ibland i huset, trodde jag. Jag trodde hon var där hela tiden och att hon vakade över mig. Det kändes tryggt och jag minns inte om någon slog mig mer efter det. Kanske skyddade hon mig? Jag minns inte mycket om min mamma egentligen, fast jag har några foton på henne och mig. Jag minns att jag skulle sitta i hennes knä när vi skulle ta foton. Då såg hon glad ut och jag blev glad. Men när fotot var klart knuffade hon ner mig och sa att jag hade en vass rumpa. Jag minns att hon alltid knuffade ner mig från knät och sa just det om min rumpa. Kanske var jag bara väldigt smal. 

När det var matdags så brukade pappa ropa, men när jag lekte med den tyska grannflickan fick jag inte gå hem och äta för henne. Hon var mycket större än mig, men bara ett år äldre. Hon var ganska tjock också och hennes mamma brukade baka nån äppelkaka som luktade jättegott. Min kompis brukade få smaka och det såg gott ut, men jag fick aldrig smaka. Jag minns att jag var mycket hungrig nästan jämt och jag minns hur gott det luktade hemma hos andra barn när de fick mat. Det var aldrig någon som bad mig sitta ner och äta, utan jag fick vänta tills deras barn ätit klart. Oftast fick jag ingen mat, utan det blev en macka när jag kom hem. Kanske var det därför min rumpa var vass? 

Min mamma gav mig aldrig mat, men pappa brukade laga och ropa när den var klar. Om jag fick lov och om jag hörde gick jag hem och åt, annars blev jag utan. Jag blev ofta utan. Men när jag blev riktigt hungrig sa jag bara till pappa jag ville ha en macka och han gav mig en. Och ett glas mjölk. Jag sa bara till pappa att jag vill ha M och han gav mig mjölken. Han och jag hade lite egna ord, som bara han och jag visste vad de var. Mamma tyckte inte om att pappa tog hand om mig. Hon brukade säga spydiga saker, men när hon inte var där var det roligt. När jag skulle lägga mig ville jag att pappa skulle hjälpa mig, för då kunde jag bråka och busa och skratta. Sen blev han trött och sa till mig att sluta tramsa nu och då var tramsandet över. 

Mamma fick man bara lyda för hon tålde inget trams alls. Om man gjorde något fel, även om man inte visste man gjorde något fel, kunde hon bli mycket arg. Hon kunde vara snäll när hon sov. Då brukade jag krypa ner och kissa i hennes säng. Det brydde hon sig inte om. På dagen kunde hon vara helt annorlunda. Men jag minns inte så mycket mer än att det var väldigt vanligt att hon blev arg. Ofta visste jag inte att hon blivit arg för att hon sa inte så mycket till mig om att hon var arg, men hon måste varit arg för sen sa hon till pappa att jag måste ha smisk. Det är smisk när man tar av kläderna så man är bar om stjärten och så slår man så hårt man vågar tills stjärten blir röd. Man gör det för att barnet är elakt. Det är bara somliga barn som är elaka och de vet inte varför de är det, men att de måste få smisk ofta. 

Vissa andra barn är snälla och när de gör dumma saker måste ett elakt barn få smisk. Det är nödvändigt och man ska inte klaga. Gråter man så får man gå till sitt rum och gråta, för det är jobbigt när barn skriker och gråter. Om barn bråkar är det jobbigt. Barn är jobbiga. Bara snälla barn kan man tåla, iallafall litegrann. Inga barn är bra i längden. Iallafall om man är en mamma. Men pappor tycker att barn är roligt att ta med sig när man gör saker. Om man är pappa tar man med en när man spelar tennis så man kan hoppa hopprep länge länge. Pappa tyckte mycket om när jag hoppade hopprep. Han talade alltid om för andra att jag kunde hoppa hopprep väldigt länge. Jag var mycket duktig på hopprep. 

Jag var mycket duktig på många saker, men pappa visste bara att jag var duktig på hopprep. Men jag var duktig på att kasta kniv, klättra upp i trädtoppar, upp på hustak och hitta runt i hela skogen alldeles själv. Jag kunde också stampa ut gräsbränder och klättra på stegar. En gång trillade stegen och jag hamnade i några taggiga buskar, men eftersom jag var så duktig stack jag mig inte och jag slog mig inte. Ibland trodde jag att ingenting kunde göra mig illa på riktigt, för jag klarade så mycket saker. När jag skulle cykla så puttade pappa mig tills jag fick upp farten. Hela vägen ner på Baldersväg flög jag fram. Sen kom jag på att jag inte kunde bromsa och Skolgatan kom närmare och närmare. Där körde bilar då och då. Så jag kastade omkull cykeln i full fart. Det blev ganska ordentliga skrapsår här och där, mest på knäna. Men jag hade ändå sår överallt hela tiden, så jag var van. 

Jag hade två storebröder och de hade fått egna cyklar. När jag kunde cykla ville jag också ha en cykel, men det är bara pojkar som får cyklar. Om jag varit en pojke eller lite äldre kanske jag fått en cykel. Fast innan jag kunde cykla och det inte fanns någon att låna fick jag springa efter dem. De brukade cykla långt, ofta bort till Gryt. Då sprang jag dit med dem och tillbaka. Jag sprang efter dem överallt. En gång ville de cykla till kalkonfarmen och jag ville följa med för jag ville se en kalkon. De är roliga fåglar som kan vara arga, hade jag hört. Så jag sprang efter dem hela vägen till Gryt. Då måste man springa ner till Skolgatan, ta höger västerut bort mot Vilda Västern. Över stora vägen där min kompis blev ihjälkörd och sen över järnvägen och förbi strumpfabriken. Upp för kullen och sen kommer man ut på landet. Man får springa ett bra tag, förbi en gris- och potatisbonde och en massa åkrar och ängar, men sen är man i Gryt. Där får man sen fortsätta ännu längre västerut genom en stor skog innan man kommer bort till kalkonfarmen. Men när vi kom dit var det ingen hemma, så jag fick aldrig se en kalkon. Då fick jag springa hem igen. Jag sprang väldigt mycket när jag var liten och det tror jag var bra. Det var tur också för någon cykel fick jag aldrig. 

Berättat av det onda barnet på fotot överst, 5 år


Orkar du inte läsa - lyssna istället!