Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

söndag 22 juli 2007

Kattliv och gifter


Life of a Cat (filmen borttagen) heter den här filmen från 1947. Egentligen handlar den om en kattkille och en kattjej som blir kära, får ungar och hur de växer upp. Lärorikt för den som aldrig sett det i verkligheten. Ointressant för den sensations-sökande onaturliga människan, som du kan se på några ytterst korkade kommentarer filmen fått. En av ungarna ser nästan exakt ut som vår Ranas unge såg ut, som föddes dödfödd häromdagen (den 17 juli). De andra ser ut som sin far. Svårt att säga för filmen är svartvit. (Fotot tv är på vår minsting Maian Arien och inte på Rana.)

Som du som läst här kanske sett fick vi en katt svårt förgiftad av råttgift tack vare Anticimex. De har snart haft giftet liggande helt öppet i ett år här på gården vi har vårt hus, utan att de informerat oss som bor här. I normala fall berättar Anticimex för de som bor på gården att giftet är ofarligt för gårdens katter så länge de får MJÖLK. Annars riskerar de att få en överdos en vacker dag och även de kola vippen, precis som råttorna och mössen. Men eftersom vi inte är ägare till ladan, bara till några av katterna som bor på gården, blev vi aldrig informerade om detta. Den 28 augusti 2006 las giftet ut och nu i år ett år senare är kuren klar. Det är ett ett-årsprogram för att sanera ladan, som blev totalt infesterat av råttor efter att ÄGAREN övergav grisuppfödningen och lämnade allt foder kvar. Tydligen har ladan länge varit ett tillhåll för råttor, långt innan vi köpte huset här 2001. Hösten 2005 arrenderades ladan ut till en bonde som använde den till sädesmagasin. Något han fick ångra efter alla råttorna haft fest på hans säd och förpestat den med sin råttskit. Så ägaren skickade dit Anticimex för att kunna fortsätta arrendera ut ladan. Allt det här fick vi reda på i sommar först.

Vem som var ägaren visste inte vi. Att någon arrenderade ladan och använde den till sädesmagasin visste vi inte heller. Det för att ägarna bor på västkusten och porten som arrendatorn använder ligger skymd på baksidan av ladan med en egen tillfartsväg innan han kommer fram till oss. Mot oss ligger den trasiga porten dit alla katter har fritt tillträde in till giftet. Husmössen vi fick in i bostadshuset förra vinterna var ofta BLÖDARSJUKA. Det betyder att de hade råttgift i kroppen, fick vi reda på senare. Och det i sin tur betyder att inte ens innekatterna går säkra för giftet. Därför tappade många av våra katter stora partier av päls och annat skumt, utan att uppvisa stora förgiftningssymtom som hon som nästan dog gjorde. Precis som många andra katter gör här och nu förstår vi varför. De lever på möss. En sån katt vi hittat är tokig i MJÖLK. Brukar man inte säga att vår kropp vet vad den behöver? Han ser precis ut som vår katt gjorde när vi hittade henne, fast han har inte fått kramperna. Han älskar ju mjölk och kan dricka en halvliter rätt upp och ner. Rena motgiftet, enligt Anticimex själva. Men SVERAK (raskkattsklubben) rekommenderar oss kattaägare att inte ge mjölk för det var dåligt för kissarna. Sedär så fel de hade, för Anticimex förgiftar dem om vi INTE ger dem mjölk. Ge dina katter mjölk så kanske de slipper lida och får leva.

Hon som nästan dog fick kramper och hade mycket länge efter hon blev behandlad fruktansvärda muskelsmärtor. Båda dessa symtom är typiska för exakt det råttgift som används i ladan. Nu kommer vi till det absurdaste av allting. Just dessa symtom, som står på giftinformationen från Kemikalieinspektionen, hävdar Miljökontoret INTE tillhöra det här giftet. Det absurda är just för att nästan ALLA gifter ger just kramper i ett långt gånget skede, vilket innebär att man blivit utsatt länge för gift. Det står på nästan varenda gifthänvisning detta "kramper", men enligt miljöinspektören jag talade med inne i Växjö (en Anders Lundgren) kunde man inte få kramper av superwarfariner. Så det så! Han hade visst frågat någon annan kvinna på kontoret som visste det. Kanske det var Anna Kanstrup han frågade, för efter ett vilsekommet mail från henne har hon bevisat sig inte vara för smart. (Mailet var helt klart till Anders, men av misstag skickat till mig, där hon tydligt visar hur knollriga hon tycker oss invånare är när vi står på oss och håller på fakta och sanningen.)

I tidigare bloggar har jag redan berättat om motsägelsefull information jag fick när jag frågade Miljökontoret om vad som gäller vid giftutplacering. Och hur de påstod att giftet var inlåst (trots det inte var det) och därför behövde inte Anticimex meddela oss att giftet låg på gården vi bor på. Miljökontoret hade lovat att om jag hade rätt skulle de stoppa Anticimex, men när de såg jag hade rätt blå-ljög de. Konfronterade med sina lögner spelade de oförstående. Det var då jag fick ett mail ifrån miljöinspektören Anna Kanstrup, där hon tycks tro hon tilltalar Anders. Hennes ton anger tydligt att hon tycker det är löjligt med invånare som tycker att en myndighet ska hålla sig till sanningen och göra det den sagt. Hennes attityd säger mycket om både henne och hennes arbetsplats. Jag hade rätt och då ändrar de själva HISTORIEN och sätter upp varningsskyltar och ljuger att de suttit där hela tiden, vilket gör att vi i deras nyskrivna historia blivit meddelade om giftet sen start. När jag frågar varför de inte tar upp bevisen på att katten förgiftats hänvisar de till att min fråga inte handlat om vår katt. Ändå skriver de ut ett protokoll som tydligt bara handlar om vår katt och hur vi INTE kan bevisa att den är förgiftad. Det är så som ägaren av gården och arrendatorn läste deras protokoll, dvs att jag "ljuger om förgiftningen bara för att djävlas med dem". Att sanningen är att vi har bevis döljer de totalt i sitt protokoll. Och trots det tycker Anna jag är konstig när jag undrar varför de bara tar upp katten som påstått förgiftad och inte sanningen.

I det här inslaget hade jag tänkt skriva lite utdrag från främst Anders svarsmail i kombination med det jag skrev och frågade om, men svarsmailet är så långt avvikande från mina frågor att det nog vore helt meningslöst. Sen undrar jag om någon som inte har en ytterst välutvecklad analytisk förmåga kan tränga igenom den fina byråkratsvenskan? Risken jag ser är att läsaren hänförs av makten och tycker den är bra mäktig. Först är han ju en karl och det var säkert det som tände Anna Kanstrup mest när hon valde att förlöjliga frågorna jag ställde. T ex min fråga om varför de tagit upp katten, utan att nämna bevisen i sitt protokoll (dvs en laboratorie-undersökning som kostat oss 6.000 kronor!) eller den om varför Anders Lundgren inte hörde av sig efter inspektionen som han lovat göra, eller varför han bröt mot sitt eget ord att först om jag INTE var överens med vad han fann, skulle min fråga bli ett ärende för nämnden. Istället sätter hon på autopiloten och försvarar sin stackars manliga(!!!) kollega som blivit angripen med vanliga frågor av en otäck invånare.

Kanske tycker Anna och Anders kommunen vore en bättre plats om den sanerades totalt från den ohyran, alltså invånarna? Man kunde nästan tro det på Annas kommentar till mig, som jag svarade lustigt på och låstades tro handlade om Anders. Fniss och skratt, tyckte jag, men ingen annan verkade bli road av skämtet. Att jag låtsades tro Anna skrivit till mig på vilje och snackat skit om Anders, som var en tjej egentligen. Jättekul, tycker jag fortfarande, men det krävs väl en själ för att ha humor. Ialla fall enligt Simsons. Om du tycker synd om Anna och Anders undrar jag "varför"? De har sålt sin själ till djävulen och de kan bara få tillbaka den genom att sluta LJUGA och sluta behandla invånarna som sina fiender och istället behandla dem som de ARBETSGIVARE de faktiskt i realiteten är. Anna och Anders arbetar inte för de valda politikerna, för de och politikerna arbetar för invånarna. I dagsläget prostituerar de sig väl för kapitalet, eller hur det nu gick... Men kom ihåg att kommunismen också gör det, innan du börjar vifta med röda fanan! Kanske skriver jag deras mail senare - jag har ännu inte läst Annas svar på mitt skämt-mail. *blink blink*

Ingis Erlingsdotter - Magnolia Lane