Disclaimer

All content on this blog is fictional and any resemblance with actual events are purely coincidental. When you choose to read this blog you also agree to not get offended or try and use any content to defame me as a person or anyone connected to me. If you cannot commit to this agreement you are violating the agreement you agreed to by reading this blog. I repeat that by the act of reading this blog you are committing to this agreement of not getting upset or using content in a way that could be considered an act of aggression. If you cannot follow this agreement I urge you to not read this blog.

onsdag 13 juni 2007

Mer om lögnerna från Anders


Här ska jag redogöra för en del frågor jag ställde till Miljökontoret efter jag fått deras beslut, samt de svar två av dem gav till mig. Den ene är Anders Lundgren och han gör sitt bästa att INTE svara på en enda fråga och att vända på mina frågor baklänges. En Anna Kanstrup skriver också ett mycket kryptiskt mail, som jag genast förstår är ett mail till Anders om mig. Tonen är nedlåtande och förlöjligande. Jag skojar med henne och låtsas tro hon skrivit till mig på mening och att hon talar om Anders. Tyvärr fattade nog ingen det skämtet, för jag skickade det till många andra personer och ingen verkade road. Anna skriver dock tillbaka, men jag har inte orkat läsa hennes elakheter än. Av tonen att döma så har hon bestämt sig för att avsky mig och att vägra tro på ett ord jag säger.

Precis som Anders, som vägrade tro på mig att katter kunde gå ut och in i byggnaden. Först verkade han dock tro på mig och sa då att det INTE var tillåtet att förgifta katter och bad mig skaffa fram ett veterinärsintyg på att vår katt blivit förgiftad. Det sa han när han trodde vår katt var försvunnen för alltid. Ett par dagar senare hade han ändrat sig, efter ett par samtal med Anticimex, och trodde då att jag ljög. Då hade också vår katt blivit återfunnen och diagnoserad av veterinär. Hon hade då varit borta i två veckor efter ett kraftigt krampanfall. Chansen hon skulle leva trodde jag var lika med noll. När Anders fick veta att katten levde upphörde han fråga efter veterinärsdiagnos och började låtsas det inte fanns någon. På något underligt sätt lyckades han säga två saker samtidigt, som inte alls passade ihop. Dels att det INTE var tillåtet att lägga ut gift så katter blev förgiftade, dels att så inte skett i vårt fall. När jag hänvisade till veterinärens diagnos, hänvisade han till att han inte hade kompetens att göra en diagnos.

När jag skrev igen och erbjöd honom en kopia av journalen, svarade han inte alls. På min fråga till honom efter jag fått det slutgiltiga beslutet, om varför de fokuserat på vår katt utan att ta upp hennes diagnos, svarar han att han trodde vi var överens om att det inte skulle handla om katten. Jag hade nämligen sagt till honom att vi INTE hade någon katt och inte kunde få fram någon diagnos första gången jag talade med honom, och ville bara göra en allmän fråga om hur gift får placeras. Skulle han tycka det var allmänfarligt placerat så ville jag naturligtvis för allas säkerhet att byggnaden säkrades. När jag sen trots allt fick tillbaka katten och fick bevis för att det inte var inbillning att råttgiftet var farligt för våra katter berättade jag det för honom. Han hade ju sagt att om jag fick en diagnos kunde han göra något åt saken, för då fanns det bevis. Men som sagt, han ljög.

I hela det beslut de skickat till mig, som är ett protokollsutdrag, fokuserar Anders helt och fullt hela ärendet mot vår katt. Från första meningen: "Av klagomålet gäller följande. (Mitt namn) misstänker att hennes katt har blivit förgiftad av råttgift som har funnits placerat i en lada på fastigheten (beteckning). Det ifrågasätts om Växjö kommun tillåter att fastighetsägaren som inte bor permanent på fastigheten placerar ut gift utan att meddela närboende om detta. Katten befann sig, enligt inkomna 2007-03-14, på djursjukhuset i Växjö svårt förgiftad med kraftiga kramper. Barn och hurdjur kan gå in i ladan och det finns risk för att dess får i sig råttgitet. I handlingarna är kattens symptom beskrivna." Så här beskriver alltså Anders ett ärende som INTE handlar om vår katt!

I dessa få rader räknar jag till att han nämner vår katt minst tre gånger, först att jag bara misstänker förgiftning (inget om att bevis finns), sen att hon enligt mig ska finnas på sjukhuset med kraftiga kramper och sist att jag skulle beskrivit hennes symtom för honom (samma symtom som i meningen före, som var ett svar på en fråga han själv ställt). Han TJATAR alltså om katten som jag knappt nämnde för honom eftersom hon var försvunnen. Jag talade säkert mer än dubbelt så länge om en främmande katt, som jag visste levde och brukade vara i ladan, som uppträtt sjukligt och om en hel massa andra katter och djur som jag sett vid ladan.

Inte ett ord om någon av alla dessa djur, utan bara om vår katt, och Anders skriver till mig att anledningen han INTE tog med journalkopian av veterinärens diagnos i sin sammanställning till nämndens möte var för att jag bett honom göra en allmän anmälan och inte en personlig om våran katt. Då skulle han ju inte nämnt våran katt överhuvudtaget - då skulle han ju inte nämnt mig överhuvudtaget - och det var ju det som var själva syftet med hela den här överreaktionen på ett klagomål på Anticimex. Att skämma ut mig inför alla bönderna här på landet. Synd om Anders då att jag är god vän med några stycken redan och att en av dem hittade vår katt och såg med egna ögon varför jag är upprörd. Hon var minst lika upprörd och mindes att deras hund blev förgiftad för några år sen, av RÅTTGIFT. Hon känner arrendatorn, som nämns i nämndens beslut. Hon känner också ägaren till ladan. Så tricket att få folk sura på mig hade redan de högre makterna avvärjt genom att låta dessa människor hitta katten. De känner alla bönderna häromkring och de vet nu hur illa det var med den lilla stackaren. Och bara en riktigt sjuk människa kan njuta av att veta att djur plågas.

En frisk människa hade följt en av de två linjerna när han skötte det här ärendet. Men Anders var för upptagen att åka på semester och springa på konferenser. Han skulle antingen ha:
1) lämnat in en allmän anmälan om olämpligt placerat gift i öppna utrymmen dit barn, husdjur och vilt har tillträdet. Och i om med det hållit mig och våra förehavanden helt utanför, som jag bad honom om två gånger.

Om han ändå tyckte det var viktigt att bevisa hur giftigt detta gift är, igen, skulle han ha:
2) rådfrågat mig som han lovat göra innan han lämnat in en personlig anmälan med veterinärens diagnos tydligt angiven och med journalkopian som bilaga.

Att göra det han gjorde, ta lite av varje, krossar han på flit alla chanser att få bort giftet. Vilket han i sitt mail den 26 mars lovat att göra - om jag har rätt i att giftet ligger i ett tillgängligt utrymme. Men som jag redan konstaterat, Anders ljuger. Och det var därför han trodde jag ljög, efter han talat med Anticimex, för lögnare tror andra ljuger. Speciellt människor de inte känner. Hur många tror på allvar att inte Anders känner Ingemar Strandh och grabbarna på Anticimex i Växjö? Miljökontoret har som ansvar att hålla reda på kommunens saneringar och Anders är giftansvarig. De känner varandra och vem som verkligen känner Ingemar är förstås Anders chef Lars Wennerstål. Han och Ingemar kanske golfar ihop ibland, går på fester tillsammans för företagare och kommunchefer förstås. Tror du jag hittar på så är det inget nytt. Så var det när jag växte upp i min kommun och jag såg allting inifrån. Kommunchefer har styrelseposter både i banker och företag och umgås på fritiden genom olika sporter och fester. Eftersom jag visste det var så skrev jag till Anders att det väl inte var något han kunde göra åt giftet. Jag gav honom en chans att vara reko, men han ville vara chefens knähund och sätta dit mig ordentligt för fräckheten att ha frågat något om deras vänner på Anticimex.

På allt jag skrivit om det här på bloggen kan man tro jag skrivit spaltmeter till kommunen, men det är faktiskt tvärtom. Den energi de utstrålade gjorde det så olustigt att skriva någonting att jag knappt skrev ett dugg efter mitt första mail där jag frågat om hur reglerna var runt råttgift. I andra mailet dagen efter svarade jag bara på två frågor Anders ställt i telefonen, dels om det var någon som använde ladan, dels hur det gick med katten. Han hade ju sagt att bästa sättet att få problemet åtgärdat, dvs öppningen förspikad, var att kunna bevisa att giftet var farligt för katter. Jag hade skickat honom länken till Giftinformationscentralen med samma mail då han inte verkade veta ett dugg om det här så vanliga giftet, trots att han var kemikalieansvarig på kommunen. Han hade ju faktiskt sagt till mig att det här giftet INTE kunde ge kramper (blödningar i hjärnan) trots att det är en av de symtom som Kemikalieinspektionen nämner på sin giftinfo. Han skickade sen tre mail på dessa mina två. Fyra dagar senare skriver jag och vill att han ska förtydliga sitt svar på min fråga, då jag inte förstått det.

I samma mail berättar jag om att jag nu har en journalkopia med diagnos. Han svarar då att han INTE tillåter att katter kan gå in till giftet och bli förgiftade, men att hans bedömning är tvärtemot min att katterna inte kan komma in igenom porten. Enligt Anders bedömning från 2,5 mils avstånd var porten helt hel och oforcerbar. Antingen mina frågor eller att jag har bevis på förgiftning gör att han plötsligt måste åka hit och fixa till verkligheten lite bättre. Det är skrivet den 26 mars, och jag skrev honom den 12 mars och berättade om förgiftningsrisken. Det har alltså tagit honom två veckor av likgiltighet att komma på att åka hit ut, men bara för att bevisa att jag har fel. Det ska dröja ytterligare två veckor innan han verkligen kommer hit den 12 april. Under en hel månad har han alltså gett ägaren och Anticimex chansen att åtgärda hålet i porten och bristen på information på ladans utsida. Men de orkar inte bry sig, för de vet att kommunen aldrig skulle röra dem.

Högst upp på fotot ser du en av de två vattenbrunnar som ligger precis intill allmän väg, där folk går, cyklar och åker bil dagarna i ända. Det finns inget riktigt staket mellan brunnarna och vägen, bara ett trasigt ett som ligger ner eller är helt försvunnet. Hur djupt ner det är vet jag inte, men det ena har en stege man kan klättra i. Den andra har höga kanter, så om någon är nyfiken och trillar ner kommer denne någon aldrig upp igen. Ville bara visa att det är okey att lämna sånt här och inte fylla igen det trots att det bor barnfamiljer bara 100 meter bort.

Miljökontoret säger att sånt här angår inte dem. De tycker det är Byggnadskontorets sak, men de säger att det här angår inte dem heller. De tycker det är en polissak. Men om det var det skulle väl polisen tagit itu med det här för länge sen, för det har ju sett ut såhär i många år nu. Alltså är det okey att ha det såhär. Det är också okey med de där smala brunnarna av cement, du vet, som har ett litet lock ovanpå, fast locket är trasigt och allt som finns kvar är ett gapande hål. Såna har jag hittat tre stycken runt om vår by. Det är i såna hål barn och djur trillar ner och sen hittas döda flera dagar senare. Men här i Växjö bryr sig inte någon om sånt, för de tycker om tanken på att ett barn ligger i ett mörkt hål och fryser i flera dagar innan barnet till slut dör av utmattning. Eller orkar de bara inte bry sig för de har för mycket semestrar och konferanser att hinna med som är så mycket viktigare än att sköta sitt jobb?

Ingis Erlingsdotter - Magnolia Lane